5:e oktober du fyller år, men vi firar att du lever! 

Nu börjar jag berätta.För att undvika alla “sociala media kontrollanter och språkpoliser” så hintar jag här för ett mycket långt inlägg. Som både kan upplevas rörigt, långt, sorgset osv. Men detta är direkt skrivet från hjärtat. Exakt hur jag känner. Så därav väljer jag att inte rätta något av raderna. Framöver kommer jag att bryta ner varje ämne för sig i kronologisk ordning. Med fakta, bilder och äkta underlag. En dagbok som är skriven med bläck går aldrig att suddas, när du suddar är det inte från hjärtat! Det är helt fritt att läsa! Kram 

5:e oktober 2018 Firar mannens födelsedag.En dag vi inte visste om vi skulle få fira.

Tänkte berätta att för drygt 1.5 år sedan blev Robert sjuk. Jag tror vi båda förstod redan förra året men ingen av oss lyfte det. Jag minns allt som igår. Året var  2017  – du låg på sjukhus när vår dotter fyllde 9 år.Du var i väldigt dåligt skick. Jag förstod, men allt var i kaos. För henne var det ledsamt att pappa inte kom hem när hon fyllde år. Vi berättade och lovade henne och våra andra barn, att nästa år kommer bli så mycket bättre. Vi ljög. För året 2018 blev 100 000 ggr sämre. Jag var livrädd, men vägrade gråta. Jag måste vara stark. Du sa att allt var okej. Men jag såg i dina ögon, att även du förstod. Men i all denna kaos vi redan befann oss i. Så varken kunde eller orkade vi. Vi valde att blunda.  Eller rättare sagt, vi var tvungna. Vårt liv var redan i total kaos. Ännu visste ingen. Men vi visste allt och pressen ökade. Men vi var båda eniga. Vi håller ihop, vi tar tag i hälsan först, sen tar vi tag i “spelet för gallerierna”.

Gråter varje dag – INOM MIG! Och nu ska jag börja berätta.

Jag ska försöka skriva detta inlägg utan att bryta ihop med tårar. För jag måste hålla mig stark och hålla ihop familjen. Detta är otroligt känslosamt men jag vill berätta så att ni andra förstår att jag har ett liv utanför den sociala media världen. Jag orkar inte med massa trams om att mäta värde i ett likes eller inte. Jag har inte orkat gå på alla tillställningar och möta bjudna personer som är mindre lojala mot sin omgivning.Jag är från djupet av mitt hjärta så tacksam över alla inbjudningar, men mitt liv har varit i kaos. Total kaos. Med så mycket mer än någon kan ana.

Nedan kommer en liten bråkdel. Ni som känner mig/oss vet så mycket mer. 

Inbjudan?

JAG ORKAR INTE höra,läsa eller mätas i inbjudningar. Heller inte i likes, vikt, och vem som säger vad om vem. Jag säger inget illa OM någon, jag säger vad jag tycker till DEN det berör, om så behövs. Alla måste förstå att säga “jag är snäll” är inte ett dugg snällt. Att vara hjälpsam, finnas till för andra och vara ärlig är en del av att vara snäll. PUNKT! Men var dig själv.

Jag har fullt upp med att ha ett liv.

Många frågar mig ofta. Eller rent av väldigt ofta. Minette hur orkar du? Hur gör du för att hålla ihop?  Vem är du som klarar så många motgångar i ditt liv på så kort stund? Ändå lägger du så mycket tid på att hjälpa andra?

Jag har kanske inte alla svar ni vill ha. Men en sak kan jag säga. Jag ger. Jag ger oerhört mycket av mig själv. Men inte för att få tillbaka. Utan för att jag vill i hjärtat. Och jag säger alltid varje morgon, Minette, gå upp, var stark. Din familj och dina vänner behöver dig. Om du lägger dig ner och bryter ihop. Då rasar ALLT. Mångas liv hänger på dig Minette, så res dig. Var stark!

Utan Robert, min familj och mina vänner skulle jag nog aldrig orkat. Jag var på väg att rasa långt ner. 

Jag är STARK för att jag kan vara SVAG! 

Ja, jag är stark. För jag tillåter mig vara svag. Men om vi nu ska prata styrka. Vad har då inte Robert? Att genomgå en cancer operation med långvariga behandlingar med återkommande bakslag. Ändå stå upp, kämpa och stötta mig där jag verkar ha huvudrollen i en sjuk såpa.Det är väl styrka om något. Sjukskriven? Typ nja. Han tar någon dag där det behövs. Hans oro var eller är aldrig över sitt egna liv. Den låg och ligger  på hur jag och våra barn skulle klara ett liv utan honom. Så han förstod, det fanns inget annat alternativ än att bli frisk.

Han sa, hur gör vi med hus, företag, barnens träningar och vet inte allt? sen säger han. Ähh detta kommer ta massor av tid att lösa, så det går fortare att bli frisk. Robert är en sann överlevare. Ni som känner Robert vet vad jag menar. Och ni vet exakt hur han beskrev sin sjukdom. JA på tavlan. Vart och hur annars? Ler! 

Det jag alltid stört mig på.Kom till mig helt plötsligt att älska.

Precis som hans hemska snarkningar. Varje natt en snarkning uteblev, puttade jag på honom för att se att allt var ok. Han frågade, snarkade jag? Jag ljög och mina svar blev alltid, JA! Jag ville inte visa min oro. Idag väcker jag inte honom om han snarkar, jag ler och är så tacksam att han faktiskt kan. Jag väcker honom om han INTE snarkar. Sjukt jag vet. Det kommer att gå över. Men jag ska försöka minnas och vara tacksam. Min oro är stor. Men hans oro över mig är så mycket större.Det finns så mycket mer under denna rubrik. Men det kommer i ett annat inlägg.Det är ett uppvaknade många behöver.

Men vad har då hänt i med detta? Att våga berätta!

2016 – 2018 svarta år  jag INTE önskar någon. I all enkelhet förkortar jag det här nedan. För nu är det dags att berätta om min vardag i det verkliga livet.

Året 2016 på sensommaren läggs jag in för akut operation, misstänkt tumör. Hösten blir lång och jobbig.Känslorus och jag visade mina sämsta sidor. Skulle jag dö? Ska jag lämna min familj?Då ska ingen sörja mig, utan minnas mig dålig. Jag var inte så snäll mot min omgivning enligt mig. Jag misshandlade min egen in och utsida pågrund av  sorg och besvikelse.Jag försvann och höll mig borta. 

Tiden gick Januari 2017 kom.

Startade med nya undersökningar som gav positiva svar. Jag är frisk! 

Blir påkörd på min första runda efter att få okej att börja träna. Det gick bra och idag påminner smärtan i benet om att det kunde gått mycket sämre. 

Den 5:e januari  2017 blev starten till något jag anat än tid. Det blev ännu mera  kaos.Någon vill mig väldigt illa och utformar en enorm press i skrift. Hur ska jag agera? 

Samtidigt blir min man väldigt sjuk.

Jag förstod.Hade sett och känt. Vi höll det för oss själva.Ville inte berätta. Vi ville ha ro. Han fick komma hem efter längre tids vistelse på sjukhus. Vi går i tystnad. Tror vi båda är livrädda. Vad händer? Varför? Nu kom alla frågor tillbaka. De frågor jag ställde mig själv. Men nu är på riktigt. Det gällde min man. Men vi orkade inte se vår egna hälsa. För vi pressas och samtidigt blir hälsan på oss båda allt sämre. 

Våren kommer och vi måste bort.

Bort från alla tankar om sjukdomar och olyckor. Bort från den dolda pressen jag utsätts för. Vi unnar oss en resa till Cypern. Väl där. Faller jag ihop med extrema smärtor i huvudet. Misstänkt Stroke. Den fina resan till solstolen, blev övervakning på sjuhus. Med ambulanstransporter varje dag för prover och fler behandlingar. Syn, tal och Känselbortfall var tydliga signaler sa läkaren.

Väl hemma i Sverige.

 Pressen mot mig fortsätter.Ingen vet något ännu. Mitt mående blir om möjligt ännu sämre.Min mans lika så.

Juni kommer och vi får ett samtal. Vår ena dotters biologiska mamma (Vi är vårdnadshavare för andras små) får beskedet Cancer. 3 dagar senare är hon avliden. En enorm sorg för hela familjen. Men vi lämnas ändå inte ifred. 

Sommaren går. Jag ser att min man blir sämre.Vi fortsätter på något märkligt vis att hålla oss i fas.

September  2017 och den skrift vi fått till oss förverkligas. Allt för att förstöra mitt liv. Allt byggt på lögner.Den vidriga mobb tar över och kända profiler tar ställning. Ställning dem inte har en aning om vad det innebär. Mitt liv slås i spillo. Svaga ler och försvinner. Starka finns med mig. Men jag har något och det är inlåst! Punkt!

 Hösten 2017 kommer och min bror hamnar i respirator. Vårt liv slås åter i bitar. Efter månader vaknar han upp i December och vi andas och tackar gud för allt. För det ända som räknas är livet. Det riktiga livet.

Nytt år och vi ser ljuset!

Januari  2018 har knappt tagit sin början.Min man blir om möjligt ännu sämre. Provsvaret skar som en kniv i hjärtat. Mannen som lovat mig stå stadigt vid min sida tills jag lämnar jordelivet har fått beskedet – Cancer.

Robert väljer att berätta det öppet och för att undvika att missa någon, berättar han det på sociala media. 

Robert är otroligt starkt . Trots denna vidriga sjukdom, står han där intill mig och stöttar mig i allt jag gör till 100 %. Då kom ordet KARMA – Mer om det kommer i ett eget inlägg. För detta är sjukt, så sjukt! Pressas ännu mera, i klartext står det, om Minette berättar blir det än värre!

Han kämpar för sitt mående!

Men ändå backar han upp mig till tusen. Han blir ännu sämre!

Ångset, ilska och sorg tar över och jag blir arg. Jag orkar inte mera motgång.Minns hur jag sticker ut i skogen. Skriker rakt ut och strax därefter kommer en man och frågar hur jag mår. Då kom allt. Sjukdomar, förtal sorg osv. Han hittade mig sittande på knä och ansiktet är fyllt av tårar. Han höll mig hårt och säger.

Jag har alltid läst om dig. Det är INTE dig dem skriver om. Men det är dig dem hänger ut. Jag skakar. Han har så rätt, men vad hjälper det i allt elände?

Han fortsätter.

Släpp dem onda håll fokus på det goda. Se alla goda ting och ni kommer fixa allt. Minette, ska verkligen svaga elaka människor och dumma sjukdomar driva dig så långt ner? Han ger mig en kram och exakt då fick jag tillbaka hoppet. Jag kan, vill och ska överleva. Även min man och mina barn, exakt alla ska få må bra. 

Åter fångar jag styrkan och minns.

Res dig, andra behöver dig. Då bestämde jag mig. Ingen eller inget ska bryta ner mig någonsin igen! 

Vårt liv har verkligen varit i  total kaos. Vi blundade och försökte hålla huvudet ovanför vatten ytan. Allt detta samtidigt som vi kämpade för att stå emot allt trams ute i det sociala medialivet.

Det enda vi behövde hålla fokus på. Det var och är att skydda våra barn från allt det onda. Vi höll ihop och  upprepade, “-vi måste vara starka, vara sams, hålla ihop”. VI MÅSTE UPPSKATTA LIVET VI HAR. Allt annat reder sig. 

Detta var som sagt en kortare version. Det är så mycket mer som hänt. Men ibland måste man lyfta det minst onda från allt det onda. 

Vi är långt ifrån återställda. Långt ifrån att få en ursäkt. Ännu pågår jakten på mig. Men vi vet. Vi är starka och vi har så många runt om oss. 

Hjärtligt grattis!  

Skolavslutning och allt var ännu ovisst.

I fredags  fyllde du år.

Du fick ännu ett år. I fredags var det första dagen utan cellgift. Nu ska en tid med återbesök och ev några mindre ingrepp ha sin tid. Men du är fri från cancern. Nu ska vi berätta.Jag vill på något vis hylla det. Men vet inte riktigt hur. Men bra kommer det att bli. För jag firar inte att du fyller år. Jag firar att du får fylla år!  Och fira är exakt vad vi ska göra. Idag och många dagar till framöver. Grattis du starka modiga och envisa Robert. Har aldrig mött en person som är så öppen för exakt allt och alla med så stort hjärta. Älskar och respekterar dig mest av allt på denna jord. 

 Kramar Minette och tack för att ni läste! Berätta gärna om er, skulle uppskattas!