Ler åter ler, älskar, älskar inte, det är frågan det?

Ler inom mig och utom mig!

 

God morgon fina läsare, nu är julen nära, härligt eller hur?  Jag ler och öppnar famnen mot denna fullspäckade helg och småskrattar lite åt mig och min inställning att dygnet har 48 timmar, för självklart hinner jag allt och lite till enligt min to do list. Strax ska jag möta en vän, fånga fredagen och shoppa lite inför julen.

Redan klockan sju i morse, var tvätten igång, mattor och sängkläder ute för vädring, diskmaskin, golv och lite annat pyssel klart. Jag bara ler och är tacksam mina energier.

Grumlig bild  men härligt glad!

Älska eller inte älska?

Jag är så tacksam över så mycket. Dagligen möter jag på underbara människor som vill småprata lite, beklaga min situation och samtidigt hylla mig som person.

Era klappar på axeln, knoge mot knoge, armbåge mot armbåge och era varma kramar betyder så mycket.  Blommor, kort, brev, sms och meddelande på messenger och Instagram ger mig lycka, styrka och ännu mera mod. Ni är alla så underbart fantastiska.

Att få höra hur ni följt min resa, där ni ser mitt driv, mod, och styrka men framför allt min väg att alltid se ljuset, sprida energi och se nya möjligheter.

Ja, jag älskar livet och livet älskar mig.

 

Se möjligheten!

Mina extremt tunga år har satt kroppen i extrem stress där  hjärnan “spelat död” för att faran  har varit allt för stor. Där jag känt att det är omöjligt att ta mig ur situationen.  Utsatthet, sjukdomar, svek och att förlora många närstående och min käraste har varit prövningar i livet jag vet  få klarar.

Kriser kommer på löpande band!

Ena krisen efter den andra ramlade på och livet var tydligt men skört. Allt som oftast kom kramper, illamående, pendlande humör, yrsel, tårar, ilska och sorg.  Dagligen blev jag påmind om att min egna hälsa inte var 100 % bra men att se mig själv fanns inte på agendan. Hur skulle jag hinna med det, när jag behövde kämpa för att överleva?

 

Fem operationer!

Fem operationer senare kände jag att livet handlar om mig, livet är jag.  Denna extremt tunga höst där jag pendlade mellan hem och sjukhus, där mängder av frågetecken haglade och jag gick in i total tystnad hände något inom mig. Jag blev för första gången rädd och för första gången i hela mitt liv gav jag upp.

Jag sa till läkaren, jag orkar inte längre, vill inte längre, det finns ingen mening i något. Han tittade på mig och sa ” Men ditt kända pannben då? du behövs för dig själv och så många andra”. Ge inte upp, låt detta bara ta lite tid. Han la huvudet på sned och blinkade lite lätt med ögat och jag föll. Inte för honom;-)  men för livet, hoppet och mitt kända pannben.

Idag sitter jag här och ler!

Jag tog all negativ kraft och omvandlade den till en magisk resa. Jag lovar att det har kostat mängder av tårar, knytnävar i fickan, timmar, dygn, veckor  och månader av tankar, men störst av allt, det har gett så mycket mera tillbaka.

Så ja, om INTE jag ÄLSKAR livet och LIVET  INTE ÄLSKAR mig, vart finns det då äkta kärlek?

PS

Mitt varmaste tack till er alla, men speciellt alla inom sjukvården som fick mig att samla mod och kraft och inte ge upp. Det ni gjorde var mer än det som stod på er agenda den där dagen ni mötte mig. Inom kort kommer ett inlägg om er, ert arbete och vilka fantastiska dagar jag trots allt hade. DS

Hoppas er dag bli fin / Varm Kram Minette

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *