Fredagsfeeling, singel, snö eller änka spelar väl ingen roll!

Sociala medier fylls av inlägg där folk likt en vinst på triss skriker högt, men med orden “Äntligen fredagsfeeling” .

På måndag textas det lika högljutt “Åh, redan måndag.” Av samma personer och med lite tur uppdaterar några oss under helgen om vädret, så att vi slipper titta ut. Underbart, eller hur?

05.30 pip!

I morse blev jag väckt av ett pling i telefonen från Sörmlands Nyheterna. Ni vet när det står JUST NU! då hajar man till och undrar vad som hänt. Ironi eller inte, men va f-n… JUST NU: det snöar!

Allvarligt talat, det är november. Kanske inte helt chockerande, men tydligen tillräckligt dramatiskt för att rulla upp som nyhet under JUST NU.

Titta det verkligen vräker ner, så fattar att det är en ” JUST NU”

Fredagsfeeling lite ljuvligt ändå!

Plötsligt är det fredag igen och jag ligger kvar i sängen en stund och bara andas. Tänker på åren som rusat förbi och på hur jag på senare tid faktiskt gjort val som är helt mina egna. Det har varit utvecklande, nyttigt och faktiskt väldigt inspirerande. Jag är stolt över mig själv som vågat följa min egen väg och nu är på väg in i nästa utmaning.
Just nu känns livet rätt bra. Fullt upp, absolut men jag får välja vad jag säger ja och nej till och det gör mycket för själen.

Mamma på hög nivå!

Livet som ensamstående mamma känns, om vi säger så. Jag är ju den där extremt mycket mammatypen. Jag saftar, syltar, bakar, städar, fixar bilar och mopeder, tvättar, skjutsar, hämtar, lämnar… ja, ni fattar. Listan är lika lång som ett kvitto från Ullared.

Ibland tröttnar jag totalt på det där “singellivet”. Eller “änka”, som vissa prompt ska kalla mig.
För mig räcker det med att jag är “Minette”. Jag behöver ingen titel för att någon annan ska kunna placera mig i ett fack. Jag är jag och med det energisk, sprallig och kanske lite för mycket mamma ibland, men en väldigt stolt sådan.

Titlar generellt har aldrig varit min grej. VD, chef, änka, singel… allt låter mest obekvämt.
Jag fattar att det är bra på papper, men ärligt, vem bryr sig?

igår såg jag att jag tydligen står som VD för en verksamhet som inte ens är ett bolag. Jag skrattade högt. Försökte ändra men det går inte för är man ägare så blir man automatiskt VD. Helt knas i min värld.

Nu ska jag hur som helst fånga fredagen.

Det blir fredagsfeeling med helgfix på schemat  för min dotter fyller 20 och det ska firas ordentligt.

Samtidigt håller jag på att leta kontor eller någon form av plats där jag kan ha möten och krypa undan ibland. Eftersom jag mest är på språng vore det skönt med ett ställe där allt bara finns.
En liten vrå med “extra allt”. Hinta mig om du har tips.

Nu tar vi fredag, tackar gud att vi blir uppdaterade av andra om andra, vädret och livet! ler!

 

Kram Minette

Det sägs att man inte får hata men jag HATAR faktiskt!

Hatar? Idag är det fyra år sedan min man och mina flickors älskade pappa sa farväl till oss. En dag som gav minnen som aldrig kan suddas bort och heller inte ska.

Det är åter en dag att bli påmind om hans bortgång och att jag faktiskt verkligen hatar cancer. Cancern som tog  våran Robert ifrån oss och över upptäckten av vad som skulle komma därefter.

Att förlora sin man och pappan till sina barn och se sorgen i hans ögon med följande rader är smärtsamma.

Minette, jag kommer inte få se mina barn växa upp. Kommer inte kunna stå stark och stötta i deras med och motgång. Minette, jag får sådan ångest av att ligga här och veta att dem kommer ha en saknad av mig vid examen, idrott, vänner och val av pojkvänner.  

Tårarna på hans kind som jag inte kunde torka bort och ångesten i hans ögon som jag inte kunde hjälpa honom bearbeta finns med mig resten av mitt liv. Förstår ni att jag verkligen hatar att jag inte kunde göra något?

Vet ni?

Jag verkligen HATAR honom för att han lämnade oss, jag verkligen HATAR att HATA just exakt det!

Sägs att man inte ska hata men jo vi får hata och det får alla. INTE F – N kan jag älska, gilla eller typ acceptera att han är död? Jag på riktigt hatar det punkt och J-A STOP!  Överallt bli vi påminda om att våga visa känslor,  är inte hat en känsla? 

Tomma fraser!

Det provocerar mig när jag får kommentarer som inte passar mig och ni som drabbats av lika som oss vet.

Exakt dem där fraserna folk säger för att ” bara ha” något att säga. Orkar inte ens gå in på vad för allt är så sjukt ofattbart för mig men kanske inte för andra för det är så det är. Vi möter och mäter sorgen, döden och tiden efter helt olika och det sägs att det inte finns något rätt eller fel. Vilket jag nästintill kan hålla med om men inte alltid.

Något jag vill att vi alla ska tänka på när någon drabbas av trauma, sorg, utsatthet eller döden är –

Säg ALDRIG jag finns “här” eller “hör” bara av dig om du behöver något.  Att finnas ” HÄR” är inte detsamma som att finnas “DÄR” likväl att be någon som ska hantera trauma, sorg eller utsatthet att höra av sig om det behövs är likväl som att säga adjö.

När du ligger gråtande i fosterställning oavsett vad som drabbat dig orkar du inte fundera på vilka som sagt ” jag finns här eller bara hör av dig om det är något”.  Du ligger kvar gråtande i ensamheten men blir starkare för varje gång för att du är just ensam. Du blir starkare mot världen och sakta reser du dig och mycket inom dig ändrar sig. 

Jag lever och jag mår bra, det är nog bland det första många behöver  förstå! 

Så är det och så tänker jag att det ska förbli, för sorgen, förlusten, saknaden och ilskan är en del av livet.

Livet som präglat mig till den jag är det livet som visat vad och vilka som är det som ska prioriteras. 

Nu fortsätter jag tillsammans med min familj att se framåt och ler på riktigt!

Med ovan rubrik ber jag dig att ta fram ditt bästa jag och ta din nära i handen för att gå en promenad rakt in i  ert hem, inte liv! 

För hemmet står kvar men det gör inte livet. Lägg handen mot väggen och varken flytta eller släpp taget för nu börjar en vandring som allt för få människor gör. Visst har ni redan fnissat och känt lite löjlighetsfaktor av bara tanken att gå hand i hand och smeka väggarna? 

  Gå från rum till rum och se allt ni byggt upp utan att släppa taget om väggen.  Stanna upp för att reflektera över tavlan, målningen, soffan eller rent av den trasiga tröskeln. Den som ni så länge stört er på men aldrig gjort något åt. Ni pekar säkert på något med  fraser som ” men titta där…”

Fortsätt att gå men släpp inte taget. Plötsligt står ni intill ett fönster eller en dörr och undrar vad vandringen går ut på och vad gör ni då, flyttar ni handen så ni når väggen igen? Jag vill nog tro att ni inte ens gör denna vandring för de känns lite barnsligt och ” vad har hon hittat på nu” men jag lovar er att svaret jag ger när ni gjort det kommer få er att verkligen komma till insikt, så snälla ta er nära och gå på en promenad och smek väggarna. 

Detta skrev jag då!

“F..K CANCER är inte starkt nog och min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd. Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskade jag kunde påverkat till en annan utväg men cancern går sällan att rå på.” 

Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk. Men till sak är att jag är helt slut jag är  totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg och besviken på mig själv för jag vill stå intill och vara stark. Vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar men jag orkar inte alltid och det gör mig så arg. Känner skuld för att kraften inte finns hos mig glömmer då det  är svårt för att få ordning på mina minnen runt allt. Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.

Idag är vi en annan slags familj, starkare modigare och fyllda med så mycket kärlek till livet!

Ge mig styrka och  kraft att fortsätta kämpa för mina barn och deras framtid. Mer regel än undantag är jag totalt utmattad fylld med smärta. Smärta över att inte kunna ge barnen deras högsta önskan, sin pappa. Smärtan i min kropp för att jag behöver arbeta exakt hela tiden för att behålla och bygga deras trygga borg och framtid. Förut var vi den där familjen som var totalt komplett, du vet mamma, pappa, villa, hund, katt och volvo.

Nu är vi en annan slags familj, skörare men vi är en otroligt stark och modig familj med extremt mycket tacksamhet och vilja att stå upp för familjen.

Jag ber för allt!

Alltid älskad och saknad “tillsammans blir vi starkare”  20201030 

 

 

Kikar in för ett enkelt hej!

Underbart balkonghäng med fina väninnan Maria om samtal som ledde till att okej då, jag kikar väl in på bloggen.

Väl här ler jag tillbaka lite finurligt på vår snabba fika som blev till timmar om livet i sitt egna perspektiv.

Lugna djupa äkta samtal som leder till reflektioner att förvalta. Jag förvånas över att sitta helt transparent näst intill naken och blotta livet under ytan. Att våga kasta sig ut i det djupaste vattnet för att åter alltid landa i att rannsaka sig själv. Landa, vakna och inse om hur vackert allt är runt om.

Hoppa twist är sen gammalt!

Läst och hört väldigt ofta att vi alla ska våga hoppa men alla hopp har blivit mer likt ett herrans trassel som när man hoppade twist som liten och ni vet det där långa resårbandet som alltid gav dig ett rejält plattfall.

Plötsligt händer det!

Maria får mig att våga ställa mig längst ut på brädan för att hoppa men nu är jag dock väldigt höjdrädd så hoppet blev nog mer ett symboliskt hopp mot ett äkta höjdhopp. Men jag gjorde det och är glad över att brädan låg på golvet.

 

Tack Maria för en underbart fin dag, med mängder av tagna beslut. Tack för all energi du sprider runt dig men störst och viktigaste av allt, tack för att du är du!

Efter ditt besök var jag sprudlande glad och tog samtal med några fler ” Marior”…Vad det ledde till kommer jag snart berätta mer om.

Japp, Maria sagt och gjort bloggen blev i alla fall uppdaterad, alltid en början.

Jag hoppas det var tillräckligt kryptiskt, så er natt blir lätt suddig! Ler!

Kram  Minette

 

Nedan bilder från en minnesvärd kväll!

 

 

 

 

Längtar men njuter fram tills dess!

Tack alla ni underbara som hört av er till mig gällande gårdagens blogginlägg. Jag längtar tills allt släpps eller ja nästan allt. Vissa delar behöver stanna i det dolda lite längre men så plötsligt en dag kommer allt ut. För någon ser, hör eller har hört.

Ni, underbara ni!

Ni ska veta att era likes, hjärtan, kommentaren, sms, mail, samtal etc att exakt allt har en betydelse för mig. Det gör mig varm inombords att ni stöttar mig i mitt skrivande samt det jag skriver om.

Ja jag vet att jag lämnar lite åt fantasin, men hur roligt är det att börja läsa boken baklänges? Inte alls kul tycker jag, jag vill läsa, fundera, skapa en egen teori och sen fortsätta bläddra. Lite så tänker även jag att mitt bloggande är.

Ibland kommer allt ut, ibland hysteriskt kryptiskt ibland lite lätt ” läsa mellan raderna”.

Mitt älskade kontor!

Här sitter jag för det mesta när jobben, bloggen eller behandlingar ska utföras. Nu blir det ännu flera timmar här eftersom att jag tackat ja till något som jag verkligen inte kunde säga nej till. Lite av en dröm som plötsligt knackade på. Tittar på bilden och längtar till våren och sommaren.

Mitt skrivbord kommer få vetskap om så mycket, tack gud att möbler inte kan tala.

Följ mig här och ni får veta först vad som händer framöver.

Jag breddar mig och några kommer  ställa sig fundersamma medans vissa kommer tycka att jag är modig cool och gör helt rätt.

Våren är snart här och jag kommer verkligen behöva er alla.

Det var lite kort för denna dag, stor varm kram till alla fina er,

/Minette