Sorg, bearbeta och hitta en egen väg

Sorg och jag väljer min väg att bearbeta!

Sorg? ja den enormt och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Tyngden i mitt bröst är obeskrivbar och smärtan som är där exakt hela tiden gör så ont.

Att förlora min älskade man, så ung, så många år för tidigt, att förlora pappan till mina barn och  husse till våra älskade djur, hur ska jag kunna trösta, hur ska jag kunna se livet som livet borde vara?

Trots all smärta och sorg så ge jag inte upp, jag kommer ALDRIG tillåta mig falla så djupt att jag inte kan resa mig.

Jag har en inre extra styrka och jag vet att de 3.5 års vidriga resa  vi genomlidit kommer ses med andra ögon, men det kommer att ta tid och det tillåter jag mig.

Jag har ett löfte att följa!

Robert skrev väldigt många brev som påminner mig om våra gemensamma mål och löften.

Brev där han ber mig följa min väg att bearbeta min sorg och förlust så som jag vill och så som det passar mig.

Just nu finns inte min ork att skriva så mycket, men jag vill ändå berätta lite om att vi lever men det är inte mer.

En del av mitt sorgearbete är att fortsätta hjälpa andra!

Genom att rensa hemma, sälja av det lilla jag har så får jag en chans att hjälpa och med det må lite bättre.

På facebook har jag en grupp som heter Eskilstuna hjälper, ansök  gärna om medlemskap där och se vad jag söker för att mätta många barns magar samt samla in julklappar.

Vill du bidra genom att köpa något? Håll koll där eller här på bloggen.

Ta hand om er och följ gärna kommande inlägg om våra resor under 3.5 år. Det kommer hända mycket, jag har ju lovat min älskade man, mina döttrar och framför allt – MIG SJÄLV!

varm kram /Minette

 

 

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Loui med sin kärlek Lilli

Loui med sin kärlek Lilli!

Loui har äntligen hittat ny Donna. Sorgen efter Wilma som flyttade långt bort tog hårt, men nu så. De tog hårt på Loui när Wilma flyttade det märktes tydligt. Så många gånger han stannat utanför hennes hus och bara suttit still och hoppas på att hon ska komma ut. Känslan inom mig går inte att beskriva i ord och det kändes så ledsamt. Ibland kommer Wilma och husse och hälsar på, vilket vi uppskattar. 

Hittehund!

Då några hundägare är lite rädda för honom, så blir det svårt att hitta nya vänner att busa runt med. Många stannar och är trevliga, men leka? Nja..  Det har tagit tid och visst har han vänner men vill ju ha fler.  Skälet till varför de väntat med lek är för att han är adopterad från Aruba och då kan han visst vara farlig. Ja, ja det får stå för dessa personers okunskap. 

Loui  en snäll svart panter!

Loui har funnits i två hem innan han kom till oss och jag vet att han har haft  100 % lugn och ro där. Han får alltid  fina vitsord från veterinären om hans fina psyke, beteende och hans snällhet. Vi är stolta och känner trygghet med  honom och han leker bra med alla raser.  Stora som små och är fantastisk mot barn i alla åldrar.

Lilli är hennes smeknamn!

Hon är en Siberian husky med de vackraste blå ögon jag mött ( även Loui).  Hon är lite drygt 3 år och så full med kärlek. Lilli är även hon precis som  Loui omplacerad. Före detta ägare som tagit sitt ansvar , trots sorg i hjärtat valt att omplacera.  Om inte det är kärlek och respekt vad är det då? 

Hon döptes till Lea men blev att få smeknamnet Lilli. 

Lilli  och Loui har sneglat på varandra en längre tid, men det har inte funnits läge att få leka. Nu har de fått träffats ett par gånger och lyckan är enorm och det lyser kärlek i deras ögon. 

 Hemma på Tinas trädgård leker raringarna fritt och det stod inte på innan barnen anslöt.  Tina Karkulehto och jag hade fullt upp att uppdatera oss om exakt allt och det var inte lite kan jag lova. Då Tina driver eget företag inom skönhetsbranschen på Salong Your Time  så förstår ni säker vårt samtalsämne. Så det blev timmar av bus innan vi fick bryta upp för att ta tag i dagen.

Leona busar.

Nedan ser ni hur Leona leker och tränar “snurra, sitt och hopp och lek”.  Leona lägger timmar varje dag på att vara med Loui. 

Tina, åter tack för en härlig dag tillsammans med stora, små och fyrbenta raringar. Det gör vi snart om igen.

Varm kram  Minette 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hittade vigselringar, söker Ulf och Maria. Snälla dela!

Hittade vigselringar! 

Hittade ringar för många år sen på min salong. Tänk om alla  vi tillsammans kan fylla dessa  sorgsna Coronatider med att sprida kärlek genom att hjälpa detta par att fina dessa ringar?  Jag vill så gärna se glittrande ögon i den glada fruns blick när hon säger – Ja de tillhör mig.

Tog kontakt med polisens hittegodsavdelning, men tyvärr ingen träff. Jag har fleratlet gånger försökt  få folk att dela på sociala medier, men med väldigt dålig respons. SNÄLLA dela nu så hittar vi ägarna. Det vore väl helt fantastiskt om vi tillsammans kund få mig att finna paret  som verkar heta Ulf och Maria.

Hittegods meddelade mig att efter så lång tid äger jag nu ringen/ringarna, men det känns inte rätt för mig. Vem vill äga någon annans ägodel och vigselringar? 

Känns i hjärtat!

Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser dessa  hittade  ringar och jag har valt låta de hänga synligt hemma för att alltid påminnas att aldrig ge upp om att hitta ägarna. 

Nu gör jag ännu ett försök att finna ägarna, oavsett om paret valt att gå skilda vägar, så vill jag få ro och veta att ägaren är funnen. Kan vara så att det finns barn kvar i bilden som  gärna vill få ringen/ringarna?

Så här ser ringen ut som hittades på min salong i Eskilstuna. Den låg på handfaten i vårt drop in solarium.  Vilket innebär att inget namn fanns på bokning. 

Tänk om det var era ringar eller något annat ni tappat bort och  med det blir ett stort tomrum av frågetecken, visst vill väl ni ha hjälp då?

SNÄLLA DELA NU EXAKT ÖVERALLT, DRIVER DU EN BLOGG. SNÄLLA DELA DÄR. ÄR DU MED I MÅNGA FACEBOOKSGRUPPER? SNÄLLA DELA DÄR, NU GÖR VI ALLT FÖR ATT TILLSAMMANS SPRIDA OMTANKE KÄRLEK OCH VISA ATT ALLT GÅR BARA MAN VILL. 

Kram Minette 

Vigselringar

 

Lämna kommentar (104 st) Dela inlägget:

Första polisanmäla, fler lär komma.

Första anmäla?

Första gången en polisanmälan görs i samband med Corona?  Bara den första var så säker.

Så kom helgen vi skulle dansa, sjunga och skåla in Margaretas födelsedag. Helgen vi alla sett fram emot sen så länge och som kom att ta oss till helt annat fokus,  Corona.  Mindre sällskap,inställd fest och du insjuknade i covid  – 19.

Allt bara stanna! 

Nu utreder polisen din död. Marielle du starka kvinna, med enbart fyllda 39 år arbetade  du på vårdavdelningen för lungmedicin på Karolinska universitetssjukhuset och offrade ditt liv för oss. Du  var starkt och inte alls rädd utan rätt trygg på att allt skulle gå bra. Du brann för ditt yrke och att rädda andra men det blev din död. 

Kan vi acceptera att en ung kvinna mitt i livet, utan underliggande sjukdom avlider på grund av brister på arbetsplatsen? Skulle du bytt med henne en endaste sekund om du visste att du riskerade ditt egna liv?  Det skulle inte jag, det törs jag erkänna. Sätt ner foten nu, innan fler hjältar och hjältinnor lämnar jordelivet allt för tidig i Covid – 19.

Någon bär ett ansvar, så är det bara!

Med en uppmärksammad  ledning så kanske Marielle skulle varit i livet idag. En ledning som hade satt sig emot när skyddsutrustningen tog slut.  En ledning som ställde sig bakom personalen för att rädda även deras liv. Marielle själv berättade så tidigt som i mitten av mars att det var stor brist på skyddsutrustning och att de fick jobba helt utan munskydd. 

Kraven att bära skyddsutrustning är för mig en självklarhet gällande personal i alla vårdområden. Modig, lojal och tapper personal går med tunga steg mot sin arbetsplats och med vetskapen att riskera sitt egna liv. De tittar på sin familj, granne eller någon på vägen där de går och har en önskan, att få se de igen. De ber till gud att de klarar ännu en dag, för utan skydd finns risk att smittas eller smitta. En ovisshet att ständigt bära när du arbetar inom vården. 

Tomma hyllor!

Med sitt kall för att hjälpa andra kliver de in på jobbet. Hyllorna och krokarna för skyddsrockar, handskar och munskydd ekar  oftast tomma, en lätt axelryckning och de går in för dagen. 

Oron  med att veta att riskerna lätt kan leda till att de tappar fotfästet och inriktningen på det huvudsakliga målet, patienten. Deras stress ökar och det blir lätt felprioriteringar som kan bli förödande för patienterna och de själva. Sverige och vårdens ledning äger ett ansvar och skulle behöva kliva ur sin kostym och besöka vården på riktigt. 

Exakt, ingen ego resa precis!

Nej, så ser jag det. Personalens slit, tempo, driv och kraft görs inte för att fylla sitt egna jag. Nej,  de gör det för att rädda OSS. De är totalt i ointresse av karriär, höga löner och höga bonusar. Nej de är kvinnor och män i ett yrke de valt  i hjärtan och viker inte tum från att riskera sitt liv för att rädda oss.

De sätter sig inte ned och säger nej utan tappert kör på.  De är allas våra hjältar och vi klappar händerna och öppet hyllar vi dessa hjältar men det räddar inte deras liv.

Vi kan sluta klappa händer på balkongerna och istället samla kraft och ställa oss utanför beslutsfattarens dörr och kräva skyddsutrustning, högre löner och rikstillägg för de anställda.

Jag var bland de första i Sverige att bilda företag inom vårdsektorn.  I Kommunals stadgar krävdes risktillägg och skyddskläder / handskar för personal som städade bort avföring i hemmet. Med all rätt, men så vitt jag vet har aldrig en bajshög dödat någon men det har Corona.  Så vart tusan är risktilläggen för personalen nu? För de både torkar bajs och riskerar sitt liv helt på grund av Corona. 

 

Marielle, du kommer alltid vara saknad hos de dina och jag vet att du redan fått möta många andra lika  fina själar som dig där du nu är. Titta gärna ner på oss mellan varven och när Covid – 19 lagts sig, sänd en påminnelse till alla på jorden att ALDRIG GLÖMMA!  Springer du på min pappa, min syster och mina andra nära som  även de tagit sin resa  från jordelivet allt för tidigt, så ge de en varm kram och berätta att jorden ger oss vårt straff nu, en prövning värd att lära sig av. Kram 

Mitt varmaste tack till Margareta Hedin för att hon berättade så mycket om dig.

 

Sveriges rikes lag

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

50 plus, gravid, det snackas på stan.

50 plus, det snackas runt, bara ler! 

Minette Tigerflak

50 plus, det snackas på stan och det är väl bra. För när det “snackas” så finns ju ett intresse. Jag vill ge er alla svar, men så mycket förlåt, inte just nu. Jag har valt att i dagsläget inget säga.

Denna gång lyfter jag på hatten när/ om jag är/kommer i hamn. Ni fina läsare känner ju väl till att mitt liv inte är helt enkelt just nu, sorg, elände och stress tar över och min energi är på botten. Jag ställer krav som ibland är orimliga, men lyssnar ändå på kroppens signaler. 

Graviditetstest!

Många av er vill att jag ska vara öppen oavsett mitt tillstånd. Personligen tycker jag att jag varit det. Får väl tänka lite mera på det. Så kan väl  berätta att sista tiden varit full med oro, av flera anledningar. Jag har varit ovanligt trött, gått upp i vikt och sover mycket dåligt.  Funderar vad allt kan bero på och helt plötsligt blev jag påmind. När hade jag min mens, suck för några månader sen. Stressen ökar, nej, gravid nu. Inget som kanske varken är planerat eller så genomtänkt i min ålder. Tankar har farit runt och mitt humör har väl varit upp och ner. Min ålder påminner mig snabb om alla risker, hur ska jag orka? Är vi där i livet att bli småbarnsföräldrar?  Jag har ju nyligen blivit mormor. Förvirrad de lux. Samtidigt arg på mig själv, 50 plus så vet jag väl hur jag förhindrar en graviditet. Eller inte? Ingen aning, i stundens hetta var det lätt att glömma. 

Så sagt och gjort, 3 tester senare – INTE gravid. 

Så nervös. Alla 3 gånger. Känner på magen, något är fel, jag är INTE gravid. INTE gravid ekar i huvudet. Jag tittar på min småmulliga mage och inser, jag är bara tjock…dör! Suck, måste sluta med alla sötsaker, men varför ingen mens. Läkaren tror att det är all stress och oro. Svar på torsdag. Jag hoppas mera på klimakteriet. Vill dit så det är över. Slippa mens, skydd och PMS.

Graviditetstest

 

Nu byter jag om och går ut och målar. Trevlig lördag fina ni!

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Sorgearbete pågår,så ledsen och tom

Sorgearbete pågår.

Fuck cancer

Tomhet.

Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är  påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta. 

Armband! 

Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband. 

Vad menas med sorgearbete?

Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid. 

Sorgens  4 faser. Vilka är de?

Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen

  1. Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
  2. Reaktionsfasen

    När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.

  3. Bearbetningsfasen

    I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.

  4. Nyorienteringsfasen

    Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor. 

Varm kram Minette 

Lämna kommentar (10 st) Dela inlägget:

Glömma sig själv,andra kaos å kris

Glömma?

Glömma? Vi är många här ute som drabbas av närståendes fysiska och psykiska ohälsa, vidriga sjukdomar, relationsproblem och annat för mig mindre viktiga tjafs. Men jag med många vill finnas för våra nära, vilket jag gör, och vet att andra gör.Både du och jag. Både mera eller mindre. Inget är rätt eller fel. Det är val man gör av egen fri vilja och som bara blir.

Valet att finnas följer med långt in i resan. Så långt att ens egna liv, välmående och sorg äts upp och drabbas väldigt hårt. I den närstående sorgen växer en egen sorg, en sorg som det inte finns utrymme att lyfta eller dryfta.ej heller glömma.  En sorg som inte går att bearbeta. För allt som oftast kommer skulden. Det är ju från grunden inte hjälparen som mår dåligt. Men väldigt vanligt mår hjälparen mycket dåligt under hela processen samt efter att vännen är återställd. Att då stå intill den som fått hjälp, och den ger en blick som är full av oförstånd, gör mig ledsen och säkert er andra med.

Vi är många som känner skam och skuld i att stå intill och må så dåligt att vi själva behöver allas hjälp till att leva. Men vi kan och vill inte se det, för vi vet,det handlar inte om oss. Men..åter men..JO det handlar om oss, det handlar om oss i allra största grad och utsträckning. För om vi runt om inte orkar, hur ska då den drabbade orka? 

Allt fokus hamnar ofta på den som är svårt sjuk, eller den som inte mår så bra av andra olika omständigheter. Och det är helt okej. Men, ja det finns många men. Även många farhågor i det. Och störst av allt SORG, ILSKA och FRUSTATION.

Minette Tigerfalk

Har egen erfarenhet av att rasa.

Rasat så långt ner så det blir ohållbart och omöjligt  att fullt ut komma upp igen. Jag tog med mig andra i mitt fall, vilket ger mig än i dag sådan ångset. Det går aldrig att få ogjort. Men inget gjordes av ondo, utan av ren total kaos och kris. Men jag såg och jag minns livet ut vilka som fanns intill. Varför gör inte fler det? 

Hur kan den drabbade inte se hjälpen, hur kan den drabbade inte förstå hur hen bör möta upp dem eller de som stått  intill och lagt hela sitt liv åt sidan för att rodda allt för den drabbade? 

Jag tror att oavsett vad din väns kris handlar om så behöver du någon som hjälper dig, någon som backar upp, någon du kan ta ut din frustation hos. För varken du eller jag kan finnas för andra om vi inte själva får förståelse för vår egna sorg i sorgen, osämjan eller vad det nu kan handla om. 

Var inte rädd för känslorna

Med kris kommer ofta känslor som vi inte känner igen och ännu mindre kan förstå. Oftast handlar det om chock. När vi får besked om en nära anhörigs sjukdom, psykiska eller fysiska ohälsa, eller ex utmattningssyndrom. Att ha känslor och tankar är normalt och du bör möta dem nära med sådan insikt.

Jag är kanske stark, men jag är inte osårbar eller odödlig!  

Jag hoppas ni fina läsare, är rädda om er och inte hamnar i egen kris för att hjälpa era runt om. 

Farväl det onda, varma kramar Minette 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Årbyskogen i Eskilstuna kommun

Årbyskogen. Hallo Eskilstuna kommun.

Sjukstugan som råder hemma, ger inga hinder till att vara ute. Jag är helt övertygad om att naturen stärker oss och vi kommer snabbare tillbaka till sjukfria dagar. Vi tar oss ut på en tänkt kort promenad till Årbyskogen. Det blev många stop, övervägande för att njuta av det fina. Men även ett stop till vår bedrövelse. Vi hade bestämt oss för att först gå till årbystugan för lite lek, sen stora rådjursbacken. Det är en backe vi ser från vårt fönster. En plats där rådjuren alltid leker runt. Loui vår älskade hund kan stå timtals för att se deras lekar. 

Vem gör så här? 

Vi hinner bara komma upp och ser att någon har varit här och levt rövare. Det låg allt du kan tänka dig hitta på en soppstation, men inte här. Glas, burkar, kanyler, rester från fyrverkerier, plast, korv, taggtråd, tv apparat osv. Hur tänker dessa korkade människor som lämnat kvar allt detta? Hur har dem orkat släpat hit allt? Och hur o bota dumma är dem som gjort upp eldstäder mitt i skogen? 

Denna vagn står rakt upp fastklämd i backen. Tänk vilken skada det kunde blivit om ett djur fastnat.

Mindre roliga fynd!

Nedan ser ni lite av det vi hittade på vår promenad. Det låg även en tv där, och jag undrar. Vem släpar med sig en gammal tjock tv ut i skogen? Bär upp den för höga backar och lämnar den där? Hoppas kommun hämtar den. Annars får det bli en ny runda dit med skottkärra. Vi kan aldrig tolererar att den får ligga kvar och riskerar att djuren blir skadade. Tv:ns innehåll låg överallt och vassa saker stack ut ur den.

Naturen är finast så här!

Så här fint blev det efter att Cassandra och Leona städat. ( Tyvärr tog jag ingen förebild). Men använd fantasin så förstår ni nog hur det såg ut. Att besökaren även valt att skapa en grillstad mitt mellan träden säger väl en hel del om deras förstånd. Vi fick med oss allt förutom en TV, som vi hoppas kommun nu kan åka och ta bort. 

Fågeloas.

På vägen  hem fångas vi upp av den fina fågeloas som någon fin människa skapat. Tänk att det finns så fina människor som tar sig till skogen och fyller på med mat åt fåglarna. Dag ut och dag in. Det var en speciell känsla att stå där, allt var tyst förutom fågelkvitter. Titta på backen, flera hundra solrosfrön ligger där. När vi står där inne åker polisen förbi och vi undrar, vad gör polisen här? Kanske jagar dem “kräm mannen” Mer om denna mycket märkliga historia tar jag sen. 

Årbyskogen

Väl hemma blev det ett långt skönt bad, gofika och mysfilm. Men fullt ut nöjda blev dem väl inte, när filmen måste ha engelskt tal och skrift. Allt för att hålla ” inlärningen i gång”. 

 

Stor varm kram till er alla. /Minette

Lämna kommentar Dela inlägget:

Andrum, Uppsala och bananpannkaka.

Lite om igår, lite om idag och andrum! 

Sitter i bilen påväg mot Uppsala. Det är med blandade känslor jag styr dit. Men kämpa är mitt ledord. PUNKT! Andrum är bra.I övrigt har veckan varit att vabba för sjuka flickor. Stängt av telefonen hela veckan, men hunnit med några samtal som var hög prio. Alla mina underbara vänner, får sin tid, men inte just nu. Andrum är ett underskattat rum. Som avkoppling hänger jag lite på sociala medier och följer er alla fina där.  Jag svarar självklart så snart jag kan på messenger och sms. 

Minette Tigerfalk

Dagens lunch  igår blev bananpannkaka!

Flickorna är sjuka och är man sjuk får man lite extra lyx. Läsa böcker, titta film och äta något riktigt gott. Valet från dem båda blev bananpannkaka och amerikanska pannkakor med keso och bär.Sagt och gjort. Se så gott och smarrigt det blev. 

Proteinpannkaka bananpannkaka

Bra att ha i frysen!

Som tur var, så fanns allt hemma. Frysen är alltid full med frukt och bär. Vilket är ett måste för mig. Lätt att kasta fryst bär i vatten, eller fort in i mircon och lägg på dagens utvalda lunch.

 

Bananpannkaka

Tiden är över! 

Enligt info från en föreläsning  jag var på  så är “matbildernas tid “förbi. Så ooopsss, vad sen jag är med att börja. Men för mig passar det bäst, att göra det som passar mig. Så här fick ni ett gäng “utebilder”. Ler. 

Strax kommer även inlägget om mina underbara döttrars intiativ igår. 

Varm kram Minette, ps lova mig en sak, “ta inget för givet”, och vet ni, det stora börjar alltid med det lilla! ds

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Sillikontuttens, kanelbullens, alla hjärtans dag.

Alla hjärtans, kanelbullen och sillikontuttens dag -speciella dag! 

En dag i kärlekens tecken.Med eller utan kanelbullen och sillikontuttens dag. För mig, en dag i vanlig ordning. För mig behövs inte speciellt utvalda dagar för att kramas, vara snäll eller rent av äta en kanelbulle för att det är kanelbulles dag. Jag älskar, gosar, kramas och käkar exakt vad jag vill , när jag vill. För några år sedan, fanns det en “sillikontuttens dag” Jag bara undrar, sprang alla runt och visade upp sina tuttar, rumpar och vet inte vad då? Eller var det den dagen många fyllde på  kropparna där det behövdes lite fyllnad? Förstod inte då och förstår inte idag varför den dagen fanns. Den verkar iallafall borta nu. Vilket är synd, för jag vill ju fylla på både det ena och det andra…men utan speciell dag, hur gör jag då? Suck ,får leva vidare med min långa slappa rumpa..eller kommer dagen tillbaka, så jag kan fixa en “total sillikon make over”?

I morgon är det fotens dag.På tisdag ska alla äta knäckebröd. på Onsdag får vi vara mer slarviga än vad vi brukar. Så gnäll inte på dina barn, kollegor eller din partner. Får det är tillåten. Vem hade så trist liv så hen satt och kom på en massa dagar att fira allt från himmel till jord? 

Fira livet i stället!

Kan vi inte enas om att fira varje dag med ett leende, vara snälla, visa respekt och ha så mycket kärlek du bara hinner med?

Självklart firade vi dagen. Men vi firade att vi lever, har varandra och att vi ska njuta här och nu. Middagen gick i kärlekens tecken med djupa samtal. Vi ramlade i vanlig ordning in på barnen som behöver vuxna som ser och hör. Så ofta som vi får frågan, när kan ni öppna er dörr för fler barn? Socialtjänsten sliter hårt för att hitta trygga stabila och erfarna familjehem. Och vem vet, huset är stort, mer stort än behövligt. Men hinner vi? Är det rätt i tiden? Hur ser ni läsare på att vara familjehem? Jag vill, det vet ni. Men!

 

 

 

Nu ska jag mysa ner i soffan. Njuta av denna sköna söndag. Kram Minette 

Lämna kommentar Dela inlägget: