#intedinhora – mycket unga barn skriver sin verklighet.

Sätter mig i godan ro, bläddrar lite i olika press!

Slinker in på DN, i rubriken #intedinhora. Känner rysningar och behöver läsa vidare. Kan säga att jag är relativt hårdhudad och tänkt att ” inte bryta ihop, då kan jag inte hjälpa”.

Men bryter ihop det gör jag i denna läsning. Vuxna kvinnor och unga, mycket unga barn skriver sin verklighet.

Tårarna rinner ner för min kind. Frustationen ökar. Tanken flyr iväg? Paniken stiger och jag skulle nog vilja skrika rakt ut.

Nu får det vara nog, och då menar jag NOG.

Jag med mitt stora hjärta att alltid finnas till hands för utsatta, kände mig tveksam om jag verkligen kan tillföra något.

Vad kan jag kunna bidra med?

Artikeln handlar om det grymmaste utanförskap som troligen finns.

Journalisten Amanda Dahl skriver om världens äldsta yrke – Prostitution.

På riktigt, när blev det ett yrke?

Vad hette mannen som satte denna titel? Amanda Dahl skriver vidare att det borde snarare beskrivas som ett av världens äldsta förtryck.

Tack Amanda, så mycket äntligen fattar någon.

Ja ni läsare, nedan kommer en snällare variant av dagens Sverige, detta sker på öppen gata.
Jag vill att ni tänker till, vad kan ni bidra med?
Hur kan ni bemöta dessa utsatta barn & kvinnor? För möter dem gör ni, dagligen. Bara sluta blunda.
Har ni barn, titta på dem och tänk till.
Dessa unga barn, är precis som era, oförstörda till onda människans kraft suger tag i dem.
Jag kräver att DU,DU,DU och DU, tar ert ansvar.  Här och nu.
Vi är många som inte är eller har varit där, vi har svårt att förstå. Men nu är det dags att vi kavlar upp ärmarna och hugger i för våra “medsystrar”.
Jag ber er alla att nästa gång ni beger er ut, kasta med en påse fylld med värme kärlek och varför inte något från din garderob du tröttnat på?
Gå fram, våga säga “hej, jag ser dig, och har sett dig, tänker på dig och undrar om du vill ha min lilla påse fylld med kärlek?
Kom igen nu medsystar, sträck ut en hand här och nu. Vad kan vara farligt?
Kramar Minette

__________

Utdrag från artikeln i DN –

Kvinnor som lever i utanförskap är utan makt, nätverk, resurser, tillgångar och kapital.
Det anordnas inga demonstrationer för våra rättigheter, det tänds inga ljud för knarkande kvinnor som sover på toaletter.
Vi som skriver det här har varit nyktra och drogfria några år, har inkomst, lyckats återfå en del av vårt människovärde.
Men våra trauman är ofta obearbetade, våra anmälningar ignorerade, våra förövare går fria, våra rättigheter är icke existerande. Vi har inte bett om att bli alkohol- och drogberoende, vi har inte oss själva att skylla, vi har ingen skuld i de fruktansvärda övergrepp som vi har blivit utsatta för. #meetoo öppnade en dörr.
Ur den dörren välde århundraden av nedtystade övergrepp.
Grupp efter grupp klev fram med vittnesmål.
Plötsligt blev det möjligt även för oss, att göra våra röster hörda.
Helt plötsligt fanns det en chans att bli trodda. Vi är trötta på att inte bli sedda och skämmas.
Skammen är våra förövares, skammen är myndigheternas som svikit oss, skammen är samhällets som gång på gång bekräftar att vi är helt utan skyddsnät. Nu har vi samlat oss.
Vi sträcker ut våra händer mot våra systrar som fortfarande lever i missbruk, på gatan, i kriminalitet och prostitution.
Vi bär på samma erfarenheter.
Vi bär på samma längtan att få vara just bara människa.
Svik oss inte nu, vi vet inte om vi någonsin igen kommer klara av att mobilisera oss som vi har gjort nu.
Den ilska och kampanda vi känner nu kan lätt vändas till ännu mer uppgivenhet, skam och tystnad om våra rop inte hörs. intedinhoraDet är nu det måste hända. Vi faller. Tar ni emot?

 

Vi är de som ni har kallat horsehäxor, tjackhoror och fyllekärringar. Vi är de som ni män har tagit er rätten att göra vad ni vill med. Vi är de som utsattes för övergrepp redan när vi var små. Vi är de som får skylla oss själva när vi blivit våldtagna och misshandlade.

 

”Jag var elva eller tolv år när min tretton år äldre kusin förgrep sig på mig under julaftonshelgen.
Jag var tretton år när min första pojkvän tjatade till sig min oskuld.
Jag var femton år när jag somnade på en fest och vaknade av att en småbarnspappa våldtog mig.
Jag var sjutton år när min pojkvän följde med mig för att möta upp en man som jag skulle sälja min kropp till.
Han mötte upp mig när det var klart också. Torsken sa ‘hon är bra’, jag var helt sargad och min pojkvän svarade ‘ja’.”

 

”Torskar, högt uppsatta män i filmbranschen. Helt ‘normala’, gifta män som ville ha sitt innan de åkte hem till frugan. Datanörden, musikproducenten, politikern, lastbilschaffisen. Pengar till droger. Ibland bara droger. Ibland fick jag stryk under själva akten. Ibland var jag tvungen att avbryta för att kräkas. Ibland fick jag inte avbryta.
Ni män, som utnyttjat utsatta flickor och kvinnor, det finns ingen ursäkt. Sluta. Ni män, som inte gjort det, men som låtit det passera när ni sett andra män göra det. Sluta. Sluta titta åt andra hållet.
Se på oss och se en människa. Prata med oss, läs våra historier, ta in det och låt det bli verkligt! Säg ifrån när ni hör och ser någon utnyttja vår sårbarhet.
Plocka upp telefonen och ring efter hjälp när ni hör och ser att vi blir misshandlade, utnyttjade och våldtagna.

Kära Systrar!

Kära systrar! Eller hur var det nu? Var vi det? Systrar? Räknas vi?
Vi är de ni inte vill dela rum med på sjukhuset, de ni går förbi på tunnelbanan, de ni slår bort blicken ifrån när vi ber om några kronor till mat, vi är de ni går cirklar kring när vi blir utslängda från affärer och restauranger.
Vi är flickorna och kvinnorna som luktar illa, som inte beter sig ’som damer’, som har risiga tänder, tjackkäke och några år på kåken i sitt CV.
“För mig var det första övergreppet en kille i skolan.
Jag hade druckit väldigt mycket och inte kunde klara att gå så bra själv. hjälpte den här killen, som var några år äldre än mig, mig att gå någonstans. Sen minns jag inte mer. Jag vaknade av att han låg på mig i ett dike. Förgrep sig på mig. Låg med mig. Jag såg kompisar från skolan gå förbi på vägen. Jag skämdes. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag säkert hade sagt att jag ville. Ingen sa något. Jag sa aldrig något till någon.” -“Jag började knarka när jag var tretton år, fast drack mig full långt före det. Förlorade oskulden på midsommarafton när jag var tretton år och skitfull och avtänd. Av en kille som var 20 och nykter, i ett rum fullt av folk som hörde och såg men inte sa något.”
Det börjar så tidigt.
Och när vi väl har gått sönder, så bara fortsätter övergreppen.
Vi vill att ni kliver ur er bekvämlighetszon, rullar upp ärmarna och ställer er sida vid sida med oss.
Det spelar ingen ROLL hur förfärliga och hemska ni tycker våra historier är, det minsta vi kan begära att ni ser oss. välfärdsstaten! Som omfamnar alla. Eller hur var det med det? Gäller det oss också? Eller är allt vårt eget fel?
Vi är de som klär oss fel, pratar fel, är på fel plats med fel personer och därför har svårt att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Oavsett om det är skyddet av en kvinnojour när vi jagas, omsorgen av en akutmottagning när vi sargats, tryggheten hos en polis när vi våldtagits.
“… ibland har jag inte vetat om jag ska lyckas ta mig därifrån levande. Det är väl det enda, jag vill inte dö som hora. Ibland tänker jag att det vore bättre om jag tar livet av mig innan de gör det.
Ska jag ändå dö kan det väl få vara som människa.” “Skadorna finns kvar, både själsliga och fysiska.
Jag kämpar fortfarande med att inte börja sälja sex igen.
Det är på något sjukt sätt tryggt att återuppleva trauman och vara i min föreställning om att jag bara duger till sex.” “Jag kollade nästan aldrig på deras ansikten, blundade under tiden och drömde mig iväg någon annanstans bara för att inte komma ihåg. Efteråt så tvättade jag ansiktet med desinfektionsmedel, borstade mun, tunga och hals frenetiskt och rökte sedan ner mig till ett hjärndött tillstånd.
Allt det här har lämnat ett stort hål i mig, jag finner ingen njutning i sex längre, jag skäms och är livrädd för att stöta på någon som känner igen mig. Jag ser inte längre något värde i mig själv. Det enda jag var värd var 1000 kronor för 15 minuter.”
“När jag var 12-14 år blev jag kidnappad, såld och våldtagen av en man jag kände. Han kunde vara snäll och prata mycket för att sedan vända ryggen till och låtsas att jag inte fanns. Han brukade ta mig till hotell och andra platser där jag blev våldtagen.”
Mitt varmaste tack till DN och Amanda som lyfter det vi så många andra blundar för!
Gå in på DN och läs Amandas artikel.
 https://www.dn.se/sthlm/efter-metoo-nu-staller-de-mest-utsatta-krav-pa-samhallet/
Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget: