Äntligen!

Efter en extremt lång och kämpig höst kunde jag äntligen få njuta i mitt älskade spabad. Hösten tog helt andra vändningar än vad jag  planerat.  Antal operationer senare så sitter jag nu i spabadet och känner lycka och tänker att livet valde mig.

Jag vet att det är en lång resa och en hel del kämpande kvar men väljer att se de små framstegen än resan jag har kvar för att nå i mål.

Att det varit slit, kämpande och tårar det kan nog alla som hälsat på bevittna. På sociala medier har jag oftast lagt ut en annan sida. Har  inte orkat berättat, då jag varit och är otroligt rädd för vart detta ska sluta. Ärligt talat så kanske ni inte tror det om denna lilla starka kaxiga tjej men jag är  liten och rädd på insidan men behöver hålla mig starkt på utsidan för att klara mig framåt.

Mitt humör är inte alltid på topp för jag har höga smärtor på insidan och ärr rakt över hela magen som tar tid att läka. Dock är jag  personligheten att le, skratta och fortsätta vara positiv, sprida energi och glädje.

Avskyr det jag ser!

Vissa dagar när jag tittar på min kropp gråter jag hejdlöst över det jag ser och minns snabbt allt som hänt. Andra dagar smeker jag magen och mina ärr, ler och tackar min skyddsängel för att jag faktiskt lever.

På mina sista fem år har jag gått igenom mer än vad andra går igenom på en hel livslängd.

När jag låg där  ensam utan att kunna läsa, skriva eller lyssna. Inte ens ha orken att ta emot mina döttrar ja då fanns det tid att reflektera.

Orkade inte längre!

Minns hur tankarna och frågorna for runt med vetskap om att det finns inga säkra svar , för vem vet? Hur vet man? Hur kan ett självklart svar vara rätt svar. Efter allt jag gått igenom, så kände jag plötsligt att jag ville ge upp, jag orkade inte längre. Stängde av och funderade mycket på vad som skulle hända om jag inte överlevde detta?

Insåg  snabbt att allt skulle rasa så det blev att spetsa pannbenet, envisheten och bara kavla upp ärmarna.  Jag lovar att det finns i alla fall en mycket stark vilja och tiger inuti denna tunna lilla kropp.

Så mager att det gjorde ont!

Med en vikt på 42 kg ilsknade jag till och tänkte att detta får inte fortsätta. Läkarna sa att allt är helt normalt. Ingen kritik till läkarna för dem har varit underbara men jag kan inte se mig själv tyna bort. En sjuk väg med mängder av skräpintag, mängder av mat varannan timme så har jag äntligen lyckats nå 46 kg.

På sista operation togs den 360 graders vridna, svarta, döda tunntarmen på 175 cm  bort, så klart som tusan att jag känner av det.

Självklart finns det fortfarande rädslor både för läkning, kommande undersökningar och viktras, men jag ska tusan inte ge upp.

Skitliv i dubbel bemärkelse!

Jag tänker fortsätta vara jag , le och sprida positiva energier men jag tänker nu vara helt transparent. För jag kan inte dölja min smärta och sorg längre för att det är jobbigt för andra runt om. Helt ärligt jag har hälsomässigt ett rent jävla skitliv, men jag har även ett helt magiskt underbart exakt allt liv i övrigt.

Varm kram /Minette