Oavsett på vilket sätt du tycker någon annan är annorlunda, så mår berörd person bäst av att veta att det är okej.

Att vara “annorlunda” i andras ögon kan innebära mycket. Det handlar oftast om omgivningen och hur de ser på en person.

Vi sätter upp ramar för vad “normalt ” och annorlunda är. Varför och vad är då normalt?

Dagligen hör jag hur vuxna säger, jag vill vara unik, inte som alla andra. Vill vara den jag är och vara mig själv. Men trots deras önskan så hör jag i nästa andetag, men jag vill inte skilja mig från mängden. Vilsna vuxna som har ett behov att stå på egna ben och göra något eget men samtidigt vill de existera bland andra och bli accepterad som en i mängden.

Väldigt ofta hör jag, Jag vill så gärna, men undrar vad andra ska tycka och tänka?

Jag ser och hör att vuxna vill stå upp för sin åsikt, men viker den ofta i grupp. Varför är det så?

Jag anser att vi alla är UNIKA, vilket jag tycker är bra.

Viktigt att acceptera dig själv som du är!

“De vill ha mig precis som jag är” Men hur är jag då och hur vill DU att jag ska vara? För den frågan är högst aktuell, för det pratas om och om igen. Hen är speciell. Är det något fel i att vara speciell? snälla, ge mig svar. Vad är speciell? Oh hur är du själv?

Trots vuxenålder tampas många, allt för många över oron att upplevas annorlunda eller speciell.

Ta exempel blyghet. Ett stort problem även i vuxenvärlden( många tror det är enbart hos barn det finns och att det växer bort). Jag hör ofta hur många säger; hen är så jobbig, sitter tyst, sänder negativ energi, svarar knappt på tilltal. Jag bara undrar då, om någon sitter helt tyst, hur kan du då störa dig på den personen? Ja du hör ju själv vart problemet ligger.Hos dig, anser jag!

Vuxna har förväntningar på att andra vuxna ska klara av att vara sociala och framåt. Men så är det inte alltid. Det är viktigt att vi andra möter ex blyghet på allvar. Inte tjatar om att vara med i olika spel, lekar, dans runt midsommarstången osv. Den vuxna blygheten kan vara ett socialt handikapp som personen själv lider över och gjort ända sedan barnsben. Oftast sitter det kvar från att varit ett blygt barn som tvingats in i leken mot sin vilja och rädsla. Då kan det ha gått från blyghet till ångest och fobier att prata och vara i större grupper. Så chilla lite va?

Du kan inte förändra en tyst/blyg till att plötsligt öppet börja prata. Men du kan dämpa din egna sociala öppenhet en stund, så den tysta/blyga får en chans att utrycka sig. Jag själv är en rätt öppen person, pratglad till den utsträckning att andra får räcka upp handen för att få en chans att höras:-) Det är liksom jag, tänk om jag skulle bli ombedd att sitta i ett rum, utan att få säga ett ljud på 4 timmar, jag skulle dö inom mig, redan första kvarten. Tänk vad annorlunda jag är.

Förändra omgivningen?

Kan jag, du eller vi gemensamt förändra omgivningen? Typ nej va?

Men vi kan påverka vår syn på en “omgivning” genom att möta den för vad den är.

Det finns med andra ord många olika sätt att hitta att andra vuxna är annorlunda. Andra sätt som leder till onödig oro och irritation hos den du anförtror dig åt, men i synnerhet hos dig själv.

Jag anser att det är viktigt att DU,behöver komma till insikt och ro, samt konstatera att det inte är ett problem att vara  annorlunda. Utan snarare helt normalt. För enligt alla så är någon annorlunda.

Det var lite om ett hett samtalsämne, att vara annorlunda! 

Kramar Minette