Bakslag besvikelse blod svett och tårar

Bakslag de lux!

Bakslag är inget jag välkomnar och det knäcker mig totalt. Försöker kämpa mig igenom denna tunga omstart efter alla operationer men det går åt helt fel håll. Vågen följer inte min plan och inte tusan ser jag några framsteg i träningen heller, jag grubblar och finner inget svar på varför.  I torsdags var jag på ännu en röntgen för att se om de hittar något som är oönskat  runt magen och njurar efter operationerna. Föregående magnetröntgen visade sig att jag drabbats av diskbråck och nu vidare till ortoped. Kanske förklarar det händelsen vid urinledaroperationen?  Det är dock inte kopplat till mitt känselbortfall och  den “förlamning” jag drabbades av.  Jag vill så gärna ha ett samtal med den sjuksyrran som “bände” mitt ben så brutalt att jag skrek av smärta innan jag sövdes ner, var det nödvändigt?  Räckte det inte med alla skador? 

Skulle komma hem!

Skulle få åka hem 1 dygn efter operationen, vara igång som vanligt någon vecka därefter, så blev det inte. Idag slutet av Maj lever jag med kroniska smärtor, känselbortfall, oro och inkomstförlust. Vem ersätter det, ingen då det skedde på vårt landsting.  Ska det vara så här? 

Nästa vecka hoppas jag få svar  från mina läkare samt ännu fler undersökningar på gyn, varför tar eländet inte slut? Fler ingrepp är inget jag efterfrågar eller är speciellt sugen på just nu.

Biverkningar!

Jag efterfrågade biverkningar inför mina operationer. Varför sa ni inte att det kunde bli så här när jag frågade om biverkningar och risker?  Nu efteråt verkar det som att det är mer vanligt än allt annat, ändå står det inget om det någonstans och ni sa heller inget. Varför? Jo för det är inte vanligt, ni har klantat er rejält och försöker komma ur allt på ett “snyggt”sätt för att slippa anmälan, men för mig är det ett tufft bakslag.

Specialkompetens.

Känner ni till någon klinik där det finns legitimerad läkare med specialkompetens?  Det gäller urinblåsa, urinledare, livmoder och nervologiska skador. Kan ni koppla ihop mig? Trött på bakslag vill framåt, men kommer inte ge mig, jag ska tillbaka. Det kommer kosta mycket blod svett och tårar, men det är helt okej. 

Kost och träningstips?

Har du drabbats av liknande? Hur kom du vidare? Jag behöver er hjälp att nå i mål till en välmående och hel kropp utan smärtor.  Jag tror på att kämpa med rätt kost och ett grymt bra träningsupplägg, jag är inte rädd för att träna jag måste bara finna en ny väg. 

Varm kram Minette

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Kvinnokliniken vidriga reflektioner

Kvinnokliniken vänner och galna jag!

Kvinnokliniken är kärnämnet men först tack. Jag är trött men så glad över att så många kontaktar mig för att tacka och hylla mitt mod att vara “naken” på bloggen. Ni ger mig styrka och hopp om medmänsklighet vänskap och rättvisa. Ni är alla fantastiska.

Innan jag går in på reflektioner från min tid på kvinnokliniken så ska jag bjuda på en typiskt Minette. Jag är en kämpe och utmanar gärna mig själv vilket gick så där igår. Skjuter fram en stol som den galning jag är och tog mig upp på den på något vis jag inte ens fattar själv. Plötsligt står jag raklång på stolen och blir överlycklig och hinner tänka wow ett framsteg.Sen svartnade allt.. pang och buller i bong ner i golvet.

Robert vaknade av en duns  och hittar mig liggande pladask på golvet efter att benet som inte fungerar gav vika. I raset slog jag i huvudet i diskmaskinen men inga andra större skador. Han blev väl inte så glad men jag ser det som ett tecken åt rätt håll.  Ni får skratta nu för det var ganska kul om jag själv får säga. 

Reflektioner på kvinnokliniken!

Jag  har väldigt ofta koll och ser vad som händer runt  om  mig och när något inte fungerar. Hur tänker personerna bakom placeringen av kvinnoklinikens patienter? Jag blir mörkrädd och förtvivlad över hanteringen av patienterna men även över hur viss bra personal bara kördes över. Jag anser att de som ansvarar inte tänker alls.  Rätta mig om jag har fel. 

Lyckliga och sorgsna mammor!

Hur kan man placera nyförlösta lyckliga mammor som både hörs och syns bland mammor som drabbats av sena missfall,  sent avbrutna graviditeter som kan beror på missbildning och mammor som får föda fram sina dödfödda barn? Det ligger även  svårt cancersjuka kvinnor i samma korridor och kvinnor som tvingas operera bort livmodern och vet att de aldrig kommer kunna få biologiska barn. Hur motiverar ni ert för mig ej genomtänka beslut? Så här såg det inte ut förr så varför är det så här nu? Snälla ge mig ett svar.

Jag undrar även var ni placerar de män som precis fått glädjen att bli pappa men till sin sorg förlorat sin fru, mamman till barnet på grund av förlossningen? Det händer och har hänt just på detta sjukhus flera gånger. 

Så trött men vågade inte släppa kontrollen!

Jag var trött men höll ändå koll och om jag inte räknat helt fel så fanns det enbart 1 st sjuksköterska  alternativ barnmorska och 1 st undersköterska på gynsidan som har minst 8 st  “tunga” inneliggande patienter men allt som oftast är de överbelastade utan att kalla in mera personal. Patienter som mår väldigt dåligt och ringer i larmknappen, behöver få medicin, hjälp till toalett, få något att äta, tömma dränage, provtagning, svara i telefon, oroande samtal, skriva journalanteckningar och städa ja listan kan bli lång. Min tid där var som den var och jag väntade in i det sista för att be om hjälp, att se och höra hur personalen sprang från rum till rum gjorde att jag kände mig besvärlig. 

En natt vaknade jag av att personalen var väldigt osams, hur kan det som hände ens hända? Mer om det kommer. 

Nu är det dags att fånga tillbaka denna fina Torsdag och göra det bästa av den. 

Till alla er som kämpar av någon anledning  kämpa det finns ingen annan väg. Kramar Minette 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Tråkiga besked och oväntat besök

 Tråkiga dag och oväntat besök!

Sjukstuga de lux och åter tråkiga besked gör mig lite extra deppig. Gör väl inga direkta frivolter idag, kroppen känns mosig och det suger lite extra. Vill rent av säga att livet är lite antiklimax läge nu. Efter läkarbesöket igår börjar jag förstå att det är på riktigt och att det är nära  bara influensan får läka så blir det av i nästa vecka.  För mig är oskuret bäst, men har under alla år lyckats samla på mig några ärr, snart är det dags för nya.  Jag är ärligt talat rädd men vet att det inte finns någon annan utväg för en frisk framtid. 

Det känns tungt och många tankar far förbi, det blir operation nummer två på 1.5 månad. 

Jag vet att allt kommer gå bra, så är det bara. Ni som följer mig vet ju att jag är en kämpe och kommer vinna denna gång med.  Då jag nämnt lite på bloggen så har det även skapat lite frågor till mig. Vilket gör att jag idag väljer att berätta lite kort om det.

I oktober opererade jag urinblåsan och nu ska jag opera bort min livmoder.  Båda operationerna är långt i från frivilliga alltså inga skönhetsingrepp, vilket jag skulle föredra.

Mer detaljer än så om när, var, hur och varför få inkomma framöver, jag är inte där att orka just nu.  

Min fina vän Lina!

När jag behöver någon som mest knackar det på dörren och där står hon den där äkta fina vännen som vet när hon behövs.  Hon vet även att jag är svag för röda rosor och choklad så det blev  3 bästa av 3 Choklad, rosor och vänskap.  16 mils körning för att hinna ta hand om mig en stund, om det inte är vänskap vad är det då? 

Lina, jag älskar dig med!

 

 

Nu bäddar jag ner mig och hoppas få lite vila. Kram Minette 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: