Bolindergårdens tar 7000 kr i avgift för 35 kvm plus en avgift för mat och avgift för omvårdnad.
Jag ställer mig frågan, vad innebär vård och omsorg? Vad ska man kunna förväntat sig vid en flytt när man är 96 år? Ska man som anhörig behöva ta ledigt 1 vecka och vara med för att se till att ens mormor inte far illa?
Från Trumslagargården till Bolindergårdens!
I början av februari besökte jag Eskilstuna för att hjälpa min mormor att flytta från Trumslagargården till Bolindergården. Det här var dagarna innan hon skulle fylla 96 år och min mormor såg fram emot att flytta. För mig blev ett par dagars ledighet omvandlat till en vecka med anledning av en undermålig, otrygg situation och bristande säkerhet.
Jag var på plats varje dag för att hjälpa min mormor att finna ett lugn och en trygghet i en situation som var kaotisk. En fastighet som var allt annat än klar och en utomhusmiljö som fortfarande är allt annat än klar.
Åter bristande kommunikation!
Bristande kommunikation och larm som inte fungerade eller kunde hittas, svajande el, taggar till dörrar och medicinskåp saknades, 1 huvudnyckel till samtliga medicinskåp, dörrar som låstes inifrån och en personal oinformerad om att det fanns huvudnycklar, ofullständiga brandpärmar.
Personal som kom till Bolindergården samma dag som dom boende utan information, personal som skulle börja ”utforska” sin arbetsplats samtidigt som dom skulle utföra sitt jobb. TV boxar som glömts att beställas, ingen TV för dom boende på en hel vecka… en gemensam yta som tagit en vecka att inreda. En transaktion för dom boende som var allt annat än enkel eller trygg. Listan är lång… En inflyttning som mest liknar ett hafsverk. Svar från ansvarig var att man får räkna med att det är stökigt när man flyttar.
En oförståelse om att det rör sig om individer som är upp åt 100 år. Helt respektlöst!
1 månad har gått och man har ännu inte gjort ngn grovstädning, byggdamm överallt och fönster som inte är tvättade. Min mormor har svårt att andas är sårig och blodig i och runt näsan. Men man anser att det är städat. Dock säger strumporna ngt helt annat. Jag har svårt att se att någon skulle anse att det skulle vara ok att röra sig i sitt hem i det dammet. Ett badrum som inte städas mer än var 3:e vecka, nu har en månad gått och det luktar urin, en toalett som har avföring på kanterna. Rengöringsmedel som fortfarande saknas. Som sagt man anser att det är ok och att städa var 3:e vecka. Städningen på brukarnas rum ska dessutom utföras av undersköterskor. Dessa som redan är överbelastade och går på knäna. Var är prioriteringen? Borde inte undersköterskor ta hand om brukarna och inhyrda städare utföra städning? Åter igen ställer jag frågan, hur många skulle acceptera en städning var 3:e vecka? Vem skulle acceptera en sån hemmamiljö? Snarare en sanitär olägenhet.
1 månad har gått och min mormor har ännu inte varit utanför hemmet trots att hon enligt biståndshandläggare har rätt till att gå ut 2 ggr i veckan. Nu har hon inte varit ute på minst 2 månader. Detta har i och för sig inte fungerat smärtfritt innan heller, inte ovanligt att hon inte får gå ut på flera veckor trots att hon själv vill.
Min mormor fungerar bra och vill vara aktiv men rådande miljö och situation hämmar henne. Fram till att hon flyttade till Trumslagargården för ca 1 år sen, har hon varit klar i huvudet men efter inflyttning till Trumlagargården har hon blivit åldersdement. Om lugn råder så märker man inte mycket av det. Men en miljö som är stressig och stökig påverkar henne oerhört. Hon äter inga mediciner. Vi har sagt ifrån lugnande och sömnmedel efter att man under förra våren experimenterade (utan anhörigas vetskap) och gav henne diverse olika ”cocktails” som gjorde att hon ständigt var ”borta”. Under den här tiden ramlade hon ofta och slog sig i huvudet, blåmärken och sår. Vi bad om att införskaffa en hjälm för att skydda hennes huvud, det tog mer än 3 månader innan hon slutligen fick en hjälm anpassad hennes huvudstorlek.
Det råder ingen kommunikation mellan avdelning, sjuksköterska och rehab. När vi som anhöriga slutligen ryter ifrån löser det sig tillslut. Under 8 månader har det bytts ut läkare och sjuksköterskor 4 ggr. Ingen ordentlig dokumentering eller överlämning har under denna tid skett. Min mormor har blivit slagen av annan boende och det får vi reda på från en annan boende. Är det inte rimligt att vi som anhöriga ska bli underrättade? Vad har man vidtagit för åtgärd att det inte kommer att hända igen? Var är kommunikationen?
Jag ställer mig frågan vad man syftar på när man använder sig av ordet vård och omsorg? För mig talar dess synonymer sitt tydliga språk, skötsel, tillsyn, omsikt, uppmärksamhet, omtanke, noggrannhet och samvetsgrannhet för att nämna några.
På Bolindergårdens tycks man dock ha anammat ord som jag starkt ifrågasätter att man vet innebörden av. Stora ord att fylla. I dagsläget är Bolindergårdens inget annat än en förvaring utan stimulans och aktiviteter.
Ledningen slår emot!
Självklart har jag pratat med ledningen men utan resultat, man tar inget ansvar utan gömmer sig bakom att skylla ifrån sig. Jag BEUNDRAR personalen för sin insats i den rådande kaotiska situation som gör ett fantastiskt jobb utan förutsättning. Dock ifrågasätter jag ledningen starkt.
96 år och helt utan värde!
Kan man inte förvänta sig mer när man är 96 år? Hur många skulle acceptera att ha en hemmamiljö som såg ut på det här sättet? Än mer betala 7000kr / månaden för hyra + avgift för mat, + avgift omvårdnad? Är man inte värd mer som gammal?
Texten är skriven av min väninna Maria Vascsak och självklart vill Maria att jag delar inlägget om hur det ser ut idag.
Stå upp stå emot och säg nej NU! /Minette
