Får jag vara glad, leva och skapa?

Får jag vara glad, le och kämpa?

Får jag det? Jag är överens med mig själv och ja det får jag. Jag ser och hör dock funderingar kring detta. Jag väljer att stänga av och hålla fokus på mig, min familj, vännerna och mitt entreprenörskap. Allt detta tillsammans ger mig en fin balans i min vardag.

Varför ska jag inte le, när jag föddes leende, varför ska jag inte leva, när jag föddes för att leva?

Vi är mitt i livet och kämpar hårt för att ta livet framåt. Vi tittar mycket bakåt för att minnas och lära men vi siktar alltid framåt.
Kvällar och helger gör ofta att sorgen och ensamheten gör sig påmind. Det är tufft och kommer att så vara.

Min vardag!

 – Min dagliga kamp är att ta hand om flickornas sorg, saknad, skolor, läxor, fritid och träning.  Företag som ska avvecklas och företag som ska utvecklas.  Samt vårda befintliga företag och kunder.
 – Tvätt, städning, trädgård, bilar, disk, matlagning, husdjur, bädda sängar och handla.
 – Hemma i huset sliter jag hårt för att hålla tre stora byggprojekt som måste färdigställas. Dagliga möten, körschema för att undvika krockar, färgval, val av interiör, klinkers, golvvärme, dörrar och fuktspärrar, allt exakt allt ska projekteras.  Turen är väl att jag inte är rädd för att lära, utan kämpar på och ger mig en varm klapp på axeln mellan varven, för det är jag värd.
Mitt i allt detta ska jag hinna ta hand om mig och det går väl så där.  Genom att bada, skratta, och umgås med vänner kommer jag ändå en bit på vägen. Jag hinner dock inte träna och har nog heller inte varit stark nog för det men nu vill jag verkligen igång.
 Moralkompassen verkar har dragit på corona läger och  jag känner en viss frustation.

När jag är som starkast!

När jag ler och  visar livsglädje så kommer just det jag INTE vill höra – vad skönt att du släppt och gått vidare! Släppt och gått vidare?  jag lever, skrattar, busar så mycket jag bara kan men släppt?
Snabbt kommer en våg av dåligt samvete och mina tankar  leder till frågor som  – får jag inte vara glad? Får jag inte leva?
Vi tänker alla väldigt olika det möter jag med respekt men möt även mitt liv med respekt.  Jag lever ler och har livsglädje men jag har även en stor sorg.

Det finns en kvinna jag beundrar  – MIG SJÄLV!

Jag är oerhört stolt över hur jag valt att tillsammans med mina barn gå den väg vi  vill i vår sorg. En väg vi var eniga om med Robert och en väg som vi känner gör oss gladare.
Jag har haft ett gäng motgångar men känner mig ändå trygg. Jag är grundtrygg och då blir allt så mycket lättare.

Robert sa till mig!

” Älskling, ingen fosterställning i evigheter, jag ger dig två veckor men sen ska du upp. Att inta fosterställning hjälper ingen, du får inte mig tillbaka, du hjälper inte barnen och du hjälper inte dig själv, så lev älskling lev.”
Jag minns hur arg jag var exakt då men i dag är jag glad för att han sa just dessa rader. Det har hjälpt mig när stunderna kommit. Stunder där livet känts meningslöst och stunderna där smärtan av saknad är obeskrivbar.

 Det händer att jag är arg, väldigt arg.

Arg på allt och inget vilket inte är konstigt.  Ilskan går tack och lov snabbt över, för jag orkar inte lägga mina krafter och energier på ilska, jag ler i stället och världen ler mot mig.
Saknar mitt driv och min moralkompass, för jag vet att träning ger inre styrka. Ge mig stöttning och pepp för  jag behöver det mer än någonsin.

Varm kram Minette

 

Minette Tigerfalk

Får ofta råd i att inte titta bakåt. Jag knorrar och svarar, jo titta bakåt med sikta framåt!
Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Tacksam för er, tills döden skiljer oss åt

Tacksam för mitt liv, min familj och de runt om!

Tacksam för er, livet och ni många runt om. Ni gör mina dagar så mycket lättare och vänner som vet att det är nu jag behöver er som mest. Det är nu när jag krampar i fosterställning och kudden dränks av tårar som ger röda kinder och nariga läppar ni kommer.

Ni torkar mina tårar och låter mig få sörja med blandade känslor. För sorgens känslor är blandade, det har jag nu förstått.

Ibland är jag väldigt arg på så mycket. Besviken på ännu mera och gråter hysteriskt men ändå helt plötsligt faller jag ut i så härliga skratt.

Ni får mig att gå upp!

Kärlek respekt och tacksamhet till er som får mig att le, andas, äta och se. Ni som får mig att gå upp och tänka klart, ja exakt ni –  Så tacksam, Tack!

I nöden prövas vännen sägs det – ja för vännen prövas verkligen i nöden.

Alla som ringer, smsar, skriver, dyker förbi eller sänder fina hälsningar via brev, kort, blommor etc hur skulle jag annars orka? Ni som gör att mina kvällar och helger inte blir i tystnad, tack!

Att ni säger att det är min tur att få och inte bara behöva ge gör mig varm i hjärtat. Hur ska jag kunna tacka er och för ni är så helt magiskt underbara?

Evig respekt till er som synar mig och inte går på mitt leende. Jag har tur att ha så många fina runt om men jag har även fått uppleva det som så många sagt, många blir rädda!

Jag har upptäckt att vissa känner sig obekväma och inte vågar fråga eller rent av inte ens klarar att beklaga sorgen. Det finns dem som tittar förbi eller ned i backen och  jag bara undrar, varför? Det finns inget farligt.

För mig kan det aldrig bli okej. Jag anser att sitter man i samma rum eller  möts ute, så beklagar man sorgen. Svårare än så är det inte.

Idag blev jag rädd!

Vaknade med huvudvärk som snabbt gick över till smärtor i höger ansikte. Jag har känt mig mer trött än vanligt och något visade sig inte vara som det skall.  1177, läkare  och Elisa fanns snabbt uppkopplade och vila står nu på dagens agenda.  Jag tog en kort promenad men då benen inte orkade bära mig så blev det hem för sängläge.  Jag ska nu bädda ner mig för natten och i morgon ska jag besöka sjukvården för kontroll.  En  så starkt signal får jag inte ignorerar. Jag tror att alla stress, oro, sorg, dålig kost och ingen träning har satt sina spår. Nu blir det handbroms vila träning och rätt mat.

Nedan så fin bild på min älskade familj, utan er kan jag inte andas! Ler lite när jag tittar på bilden och kan nästan förstå frågan, vart mitt ursprung kommer ifrån…Sverige, sameland!

Tacksam att Elisa Johansson på Elisa.J Photo – Lilla Molle fotograf  var på plats och förevigade oss minnesbilder – Tack från hjärtat.

Varm kram Minette

 

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Sorg, bearbeta och hitta en egen väg

Sorg och jag väljer min väg att bearbeta!

Sorg? ja den enormt och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Tyngden i mitt bröst är obeskrivbar och smärtan som är där exakt hela tiden gör så ont.

Att förlora min älskade man, så ung, så många år för tidigt, att förlora pappan till mina barn och  husse till våra älskade djur, hur ska jag kunna trösta, hur ska jag kunna se livet som livet borde vara?

Trots all smärta och sorg så ge jag inte upp, jag kommer ALDRIG tillåta mig falla så djupt att jag inte kan resa mig.

Jag har en inre extra styrka och jag vet att de 3.5 års vidriga resa  vi genomlidit kommer ses med andra ögon, men det kommer att ta tid och det tillåter jag mig.

Jag har ett löfte att följa!

Robert skrev väldigt många brev som påminner mig om våra gemensamma mål och löften.

Brev där han ber mig följa min väg att bearbeta min sorg och förlust så som jag vill och så som det passar mig.

Just nu finns inte min ork att skriva så mycket, men jag vill ändå berätta lite om att vi lever men det är inte mer.

En del av mitt sorgearbete är att fortsätta hjälpa andra!

Genom att rensa hemma, sälja av det lilla jag har så får jag en chans att hjälpa och med det må lite bättre.

På facebook har jag en grupp som heter Eskilstuna hjälper, ansök  gärna om medlemskap där och se vad jag söker för att mätta många barns magar samt samla in julklappar.

Vill du bidra genom att köpa något? Håll koll där eller här på bloggen.

Ta hand om er och följ gärna kommande inlägg om våra resor under 3.5 år. Det kommer hända mycket, jag har ju lovat min älskade man, mina döttrar och framför allt – MIG SJÄLV!

varm kram /Minette

 

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Min dotters pappa är avliden

Min älskade dotter, så mycket tårar!

Min vän – Januari 2020 allt såg ljust ut, du såg fram emot din nya bostad och ditt nya 2020. Vi pratade fram och tillbaka om hur vi skulle inreda och vi i pratade om att du fick en ny fin möjlighet. Året 2020 skulle bli ett nytt bra år men för dig och oss alla runt om dig startade det på absolut sämsta vis. Min dotters fina far som av kärlek överlämnade det totala ansvaret till mig och min man med familj har avlidit.

Du kände dig trygg med den situationen och har alltid funnits oss tillhanda och vi bollade exakt allt innan besluts tog. Ibland var vi väldigt oense, vi skrattade,grät och höjde rösten. Med andra ord vi vågade vara starka och slåss för henne både mot varandra och tillsammans mot andra.  Du kallade mig Tigrinna, du var stolt över att jag inte vek en tum där det kunde skada henne, du var stolt över min kamp att slåss för hennes rättigheter. 

Telefonen ringer!

Jag satt hemma i soffan när telefonen ringde. Såg numret och direkt kom en obehaglig känsla, det knöts sig i magen och jag blev rädd. En känsla som jag absolut inte kan koppla till något. Kvinnan på socialtjänsten presenterade sig och klumpen i magen växte, jag hör hennes mening och allt blir tyst –  min dotters pappa är avliden. Det går inte att ta in. Jag vet inte hur länge jag satt tyst eller vad hon därefter sa, jag vet bara att det gjorde fruktansvärt ont och hur ledsen och förtvivlad jag blev. 

Hur ska jag kunna berätta för vår dotter att hennes pappa är död? Paniken växte i mig och oron över hur lilla älskade gumman ska må efter att jag berättat. 

Jag satt i bilen och väntade när jag ser henne komma emot mig. Med sitt vanliga stora härliga leende som så lätt smittar av sig. Jag anstränger mig att le tillbaka men det gör så fruktansvärt ont. Hon hoppar in i bilen – hej mamma, hur mår du? hennes vanliga omtanke. Jag minns knappt mitt svar, men jag mumlade något om att det var bra, men jag ljög. Hon såg det, blir tyst och säger, mamma vad har hänt? Jag är som en öppen bok och hon såg rakt igenom mig, jag säger ingen fara hjärtat nu åker vi och hämtar lillasyster. 

Jag försökte lätta upp  den dystra stämningen genom att prata om allt och inget. Mina tankar for fram och tillbaka, hur berättar jag för min älskade dotter att hennes pappa somnat in, han som  tillsammans med mig skulle vara den starka och finnas kvar efter att hennes biologiska mamma avled för 2 år sen?  Nu är det gjort och idag säger vi tillsammans ett sista farväl på hans begravning.

 

 

Flagga El Salvador del av min dotters ursprung.

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Sorgearbete pågår,så ledsen och tom

Sorgearbete pågår.

Fuck cancer

Tomhet.

Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är  påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta. 

Armband! 

Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband. 

Vad menas med sorgearbete?

Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid. 

Sorgens  4 faser. Vilka är de?

Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen

  1. Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
  2. Reaktionsfasen

    När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.

  3. Bearbetningsfasen

    I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.

  4. Nyorienteringsfasen

    Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor. 

Varm kram Minette 

Lämna kommentar (10 st) Dela inlägget: