Älskade Robert!

Älskade du, det gör så fruktansvärt ont att skapa en dödsannons för dig, varför?

Så ung, så stark och så fylld med kämparglädje och livsvilja. Du är  mannen till våra barn, mannen som satte oss i första rum.

Jag vet att du är med oss och att du ser och hör. Jag följer det vi tog i hand på men det tar bara lite längre tid.

Jag lovade att inte vara rädd, men älskling jag är livrädd. Hur kan jag inte vara rädd?

Läser, jag lovar!

Jag har börjat läsa dina rader, men ännu inte orkat hela vägen. Jag fylls med värme när jag läser att du var så fylld med hopp och längtan att fortsätta med Sophiahemmet. Vi var ju liksom igång och du var så glad, förväntansfull och du tröstade oss med att allt skulle gå bra.

Du skriver mycket om din tacksamhet över all hjälp du fått för att kunna förverkliga alla behandlingar.

Dagarna innan var du fylld med hopp, men plötsligt hände något, allt vände.

Det gör så fruktansvärt ont och smärtan kommer  närmare inpå.

Saknar dig så otroligt mycket.

Jag känner  ditt andetag, din närhet och tröst, snälla rara älskade du, varför?

Barnen!

Jag känner mig otillräcklig när jag ser sorgen i deras blick. Känner en tomhet och tystnad runt oss.  Jag kan inte trösta nog mycket, jag kan inte ge alla svar men jag kan ge en varm kram, men vad mera kan jag ge?

Tårarna tar nu över och jag kan inte skriva så mycket mera.

Snälla alla ni där ute, titta på era nära och kära, ta hand om dem och er. Tiden är slut en dag och då har ni bara minnen kvar och dem räcker inte för att må bra.

Med kärlek / Minette