Ett brev, en sorg och fuck cancer

Ett brev adresserat till mig!

Ett brev som stärker mig och hoppet, jag är rörd  till tårar. Min styrka, livsglädje och mitt jag hjälper många andra i sin sorg.

Efter överenskommelse med Robert valde jag att gå ut offentligt om vår kamp. Jag valde att blotta exakt allt både bra dagar och mindre bra dagar. Jag skrev när tiden och orken fanns men i slutskedet blev det mer sällan. För oss var det en del av processen att delge er vår kamp om överlevnad  för att nå fram till andra. Jag blottade oss ända in själen och idag är jag stolt, eller rent av väldigt stolt.

Jag kommer aldrig sluta vara tacksam!

I vår relation har livet och glädjen alltid stått närmare än sorgen. Vi har alltid varit tacksamma, ja tacksamma för det stora hela och inte för det lilla som många säger.  När livet är skört är inget litet och tacksamheten för livet är aldrig så stort som då.

När jag vaknar på morgon så ser jag en av de alla bilder som togs på vårt bröllop och som vanligt alltid fulla av bus. Det skär i bröstet och hjärtat smärtar. Ansikte fylls med tårar men jag reser mig  alltid upp. Jag torkar kinden torr och påminner mig varje morgon om alla fina år vi fick uppleva och allt vi byggt upp. Jag kan inte fundera  på åren vi inte får, men jag kan vara evigt tacksam för alla år vi fått.

För mig är det viktigt att inte jaga livet, människan eller lyckan. För mig är det viktig att vara mitt i livet, vara människa och lycklig.

 

Det kom ett meddelande och allt svartna!

Det plingar till i messenger och jag fullkomligt tappar andan när jag öppnar upp. Jag går in på Peters ( som han heter) profil och det svartnar. Allt exakt allt är som en spegelbild av mig och Robert. Jag viker ner bildskärmen börjar skaka och sitter tyst en bra stund sen samlar jag mig mod och läser alla rader om och om igen, tittar alla hans inlägg och känner samhörighet.

Jag tittar in på Lottas facebook  och sänder henne styrka tankar och mod, hon speglar energi och livsglädje. Det är fint att se och än finare att läsa Peters fina ord om Lotta. Åter kommer tårar.

Resan här är över!

Min mans resa är över, Peter med sin familj är mitt i den och det knyter sig i magen och det går inte att hålla tillbaka tårarna.

Jag blir så fruktansvärt arg och för mig får det får inte vara så här, varför? Jag blir rädd eller rent av livrädd. Huvudet sätter fart och jag känner att jag vill göra något, men vad? Känner du Peter? Skriv till mig, vad behöver dem, för alla i denna kamp behöver alla runt om, jag vet.  Jag gick på mina knän, att äta, städa, jobba eller vad som fanns liksom inte. Det var pannben så ända in i kaklet, men jag tillät mig ändå leva.

Jag kommer absolut inte säga att jag vet hur familjen har det, men jag kan säga att jag vet att dem har det riktigt kämpigt just nu och vi runt om behövs.

Alla ni som läser, hjälp mig peppa Peter, Lotta och dottern genom att skicka era stöttande tankar i text här nedan. så ska jag förmedla alla till famlijen.

Nedan bilder på Peter, allt är så likt min älskade man.

 

 Två av Peters brev !

1 – “Jag går förhoppningsvis mot slutet av allt .Kan se likheterna med Robert livet har verkligen varit en Berg & dalbana .Från fullt frisk till en liten fågelunge .Jag har krigat som en galning med över 100 dagar på sjukhuset & massor av komplikationer sövd massor av gånger ,hopp & Gråt .Hade sådana smärtor satt dom opererade in ryggmärgsbedövning i ryggen som pumpade hela tiden spände fast armar & ben så att jag skulle ligga still 2 rör i stjärten & ett i skinkan för att dränera mig hela tiden ,då jag fick inre blödningar .Jag hade en tumör som blev 4 & dom är nu borta men jag lider av så mycket skador efter den tuffa strålningen ,men framför allt efter alla operationer .Så mycket Gråt & ilska .Nu tar dom bort tarmarna då dom inte läker efter operationerna & jag får en tjocktarms stomi & hoppas nu att jag kan gå vidare & få se livet lite ljusare ,har inte sovit en natt de sista 11/2 åren & blöder konstant i bak .Du fick mig verkligen att tänka på mina anhöriga .När man krigar för livet så glömmer man dom anhörigas lidande ,Tack att du delade med dig detta ,det ger mig en annan syn på Cancern för man är så focuserad att bara få leva . Ha En Fin Dag & Tack för dina inlägg om Robert som verkligen berör mig till tårar. Cancer är ett Helvete för alla ❤️

 

2 – “Så har det varit för mig oxå ,jag har kämpat som en galning ,jag ville leva ingenting annat fanns .fast det var kritiskt många gånger ,tänker på det du skrev om Robert att han plötsligt längtade efter nybakat bröd …precis så var det för mig läkarna sa att du inte äter så dör du du måste försöka & en morgon när jag vaknade upp i all morfin som pumpade i ryggen på mig längtade jag efter kanelbullar … Jag har tagit mig igenom krisen & samtliga 4 tumörer är borta men resan har varit hemsk .Jag låg på sjukhuset när jag såg din vädjan om hjälp ,vet inte hur jag såg det tror det var någon som hade delat ditt inlägg .jag låg då precis som Robert & kämpade .Idag har jag flera skador efter all strålning & alla tuffa behandlingar efter cellgifterna ,men framför allt efter alla operationer som har förstört mycket nervtrådar osv .jag får gå på toaletten 25-30 gånger om dygnet jag har inte sovit en natt på 1 år ,blöder i bak då jag inte läker & nu måste du sluta att kämpa säger läkarna ,så nu blir det operation den 8 Mars & man tar bort en del av tarmarna & jag får en tjocktarmsstomi & hoppas kunna få bättre livskvalité . Det som fångade mig var jag har varit så envis & bara kört & nu när jag börjar landa i all sorg ,vi var 7 st som låg på avdelningen & 4 är döda nu ,på nätterna gick larmen typ 04.00 började någon skrika ,det var hjärtstopp hon orkade inte osv .jag bara låg & skakade vad händer ,paniken kom gråten ropade efter mera morgon osv …Jag nu oxå förstå vad dom närmaste har gått igenom via dina inlägg & förstå vad dom närmaste går igenom ,hopp & förtvivlan & gråt ..Det kom nu då jag har bara fokuserat på att överleva .Jag gråter ofta över allt ,livet är verkligen ingen enkel resa . Var rädd om dig & Barnen & Tack för att du öppnade upp mig ❤️

Tack!

Ni är så otroligt många fina människor där ute. Många mitt i sorgen av anhörigs bortgång  och många mitt i en kamp. Alla ni som skriver till mig, jag finner inte ord av tacksamhet för ni ger mig energi glädje och en kvittens på att mina inlägg är till hjälp.

Fina läsare, vill du berätta om din resa? vill du ha hjälp med att synliggöra din kamp för ökade chanser att hitta andra möjligheter till att få hjälp?

Skriv gärna till mig och berätta o mer kamp. Jag kan inte garantera att alla historier kommer ut, men jag ska göra mitt bästa för att dela er berättelse och försöka ge er trådar för möjligheter.

Med en tår på kinden avslutar jag med att säga – lev, fyll rummet med skratt och var tacksam för det stora hela. ‘

Varm Kram  Minette

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Alla hjärtans sorg, tårar och lite skratt

Alla hjärtans sorg!

Alla hjärtans dag, alla hjärtans sorg och kanske alla hjärtans skratt! 14 februari 2021 en dag med mix av känslor. Ett datum som gör sig påmint om mycket.

Dagen då två av mina döttrar  ( äldsta och yngsta) hade som planerad födelse. Båda hade dock lite brådis och välkomnades till världen redan i Januari.  Den mellersta dotter hade ännu mera brådis för hon skulle födas enligt plan 20 Januari men valde den 15 November istället.

Ja, lite så är det i vår familj, alla verkar ha lite brådis. Jag ler eller rent av småfnissar lite och tänker på min älskade man som alltid sa, lugna dig, du springer ju innan jag kastat pinnen.

Tårar!

Tankarna far tillbaka till verkligheten och ögonen fylls med tårar, det är nu, idag exakt denna stund jag behöver dig mer än allt annat.

Solen skiner och kristallerna i snön bländar och ännu mera tårar rinner efter min kind, allt är så ofattbart.

Du fattas mig och du ska vara här. För första gången i vårt gemensamma liv var det du som hade bråttom. Det gör så  ont att se barnens sorg och ont att höra deras saknad.

Det gör rent av så fruktansvärt ont i hjärtat. Vi saknar och älskar dig.

Alla hjärtans dag var inte mer än andra!

Självklart firade vi alla hjärtans dag.

Oftast med god middag och små överraskningar men mest för barnens skull. Vi hängde inte upp oss på just den 14:e för att förgylla kärleken lite extra utan vi firade livet och kärleken lite när det passade oss. Vi var liksom en “perfektmatch” så fyllda med kärlek, livsglädje och uppskattade det vi hade byggt upp tillsammans.

Vi har gått igenom så extremt tuffa utmaningar tillsammans på så många olika vis. Så för varje tillfälle vi kunde njuta och fira livet, så gjorde vi det.

Alla dagar ska fyllas av kärlek!

Jag slås tillbaka till de dagar vi envisades om byggen, möblering och typ allt. Jag minns alla gånger hur jag stod på mig om hur jag ville ha det. Jag minns alla tillfällen du nickade instämmande och sa, ja älskling det blir bra, men följde alltid din egna plan. Jag minns hur jag hoppade runt som en iller, slet i mitt hår och var galen…tills jag såg att det blev ju så himla bra ändå . Du visste alltid hur jag ville ha det, du gjorde allt så mycket bättre och  snyggare – alltid för min skull. Det var ett av alla dina sätt att visa kärlek uppskattning och glädjen för vår kärlek.

Älskade alla ni!

Jag skulle kunna skriva så mycket mera, men sorgen tar över och jag behöver stå upp för att stötta våra döttrar.  Jag avslutar istället med att le, vara tacksam och ge er alla en varm stärkande kram.

Krama dig själv och ge dig beröm för de framsteg du gör. Framför allt, låt kärleken finnas med i din vardag.

Jag tänker fortsätta vara jag och jag tänker fortsätta se klart.

Att slå blicken igenom sorgen och ge världen kärleksfulla handlingar, leenden, kraft, känslor och en hel del bus är jag.

Vi har alla lite extra tufft mellan varven och jag hoppas alla ni som kämpar med något inte ger upp. Ni kommer finna en väg och ni kommer finna styrka i er resa.

Hoppas ni alla får en fin alla hjärtansdag! Kram Minette

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Älskade Robert, det smärtar så.

Älskade Robert!

Älskade du, det gör så fruktansvärt ont att skapa en dödsannons för dig, varför?

Så ung, så stark och så fylld med kämparglädje och livsvilja. Du är  mannen till våra barn, mannen som satte oss i första rum.

Jag vet att du är med oss och att du ser och hör. Jag följer det vi tog i hand på men det tar bara lite längre tid.

Jag lovade att inte vara rädd, men älskling jag är livrädd. Hur kan jag inte vara rädd?

Läser, jag lovar!

Jag har börjat läsa dina rader, men ännu inte orkat hela vägen. Jag fylls med värme när jag läser att du var så fylld med hopp och längtan att fortsätta med Sophiahemmet. Vi var ju liksom igång och du var så glad, förväntansfull och du tröstade oss med att allt skulle gå bra.

Du skriver mycket om din tacksamhet över all hjälp du fått för att kunna förverkliga alla behandlingar.

Dagarna innan var du fylld med hopp, men plötsligt hände något, allt vände.

Det gör så fruktansvärt ont och smärtan kommer  närmare inpå.

Saknar dig så otroligt mycket.

Jag känner  ditt andetag, din närhet och tröst, snälla rara älskade du, varför?

Barnen!

Jag känner mig otillräcklig när jag ser sorgen i deras blick. Känner en tomhet och tystnad runt oss.  Jag kan inte trösta nog mycket, jag kan inte ge alla svar men jag kan ge en varm kram, men vad mera kan jag ge?

Tårarna tar nu över och jag kan inte skriva så mycket mera.

Snälla alla ni där ute, titta på era nära och kära, ta hand om dem och er. Tiden är slut en dag och då har ni bara minnen kvar och dem räcker inte för att må bra.

Med kärlek / Minette

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

1,5 år Mardröm, börjar berätta. Grattis!

5:e oktober du fyller år, men vi firar att du lever! 

Nu börjar jag berätta.För att undvika alla “sociala media kontrollanter och språkpoliser” så hintar jag här för ett mycket långt inlägg. Som både kan upplevas rörigt, långt, sorgset osv. Men detta är direkt skrivet från hjärtat. Exakt hur jag känner. Så därav väljer jag att inte rätta något av raderna. Framöver kommer jag att bryta ner varje ämne för sig i kronologisk ordning. Med fakta, bilder och äkta underlag. En dagbok som är skriven med bläck går aldrig att suddas, när du suddar är det inte från hjärtat! Det är helt fritt att läsa! Kram 

5:e oktober 2018 Firar mannens födelsedag.En dag vi inte visste om vi skulle få fira.

Tänkte berätta att för drygt 1.5 år sedan blev Robert sjuk. Jag tror vi båda förstod redan förra året men ingen av oss lyfte det. Jag minns allt som igår. Året var  2017  – du låg på sjukhus när vår dotter fyllde 9 år.Du var i väldigt dåligt skick. Jag förstod, men allt var i kaos. För henne var det ledsamt att pappa inte kom hem när hon fyllde år. Vi berättade och lovade henne och våra andra barn, att nästa år kommer bli så mycket bättre. Vi ljög. För året 2018 blev 100 000 ggr sämre. Jag var livrädd, men vägrade gråta. Jag måste vara stark. Du sa att allt var okej. Men jag såg i dina ögon, att även du förstod. Men i all denna kaos vi redan befann oss i. Så varken kunde eller orkade vi. Vi valde att blunda.  Eller rättare sagt, vi var tvungna. Vårt liv var redan i total kaos. Ännu visste ingen. Men vi visste allt och pressen ökade. Men vi var båda eniga. Vi håller ihop, vi tar tag i hälsan först, sen tar vi tag i “spelet för gallerierna”.

Gråter varje dag – INOM MIG! Och nu ska jag börja berätta.

Jag ska försöka skriva detta inlägg utan att bryta ihop med tårar. För jag måste hålla mig stark och hålla ihop familjen. Detta är otroligt känslosamt men jag vill berätta så att ni andra förstår att jag har ett liv utanför den sociala media världen. Jag orkar inte med massa trams om att mäta värde i ett likes eller inte. Jag har inte orkat gå på alla tillställningar och möta bjudna personer som är mindre lojala mot sin omgivning.Jag är från djupet av mitt hjärta så tacksam över alla inbjudningar, men mitt liv har varit i kaos. Total kaos. Med så mycket mer än någon kan ana.

Nedan kommer en liten bråkdel. Ni som känner mig/oss vet så mycket mer. 

Inbjudan?

JAG ORKAR INTE höra,läsa eller mätas i inbjudningar. Heller inte i likes, vikt, och vem som säger vad om vem. Jag säger inget illa OM någon, jag säger vad jag tycker till DEN det berör, om så behövs. Alla måste förstå att säga “jag är snäll” är inte ett dugg snällt. Att vara hjälpsam, finnas till för andra och vara ärlig är en del av att vara snäll. PUNKT! Men var dig själv.

Jag har fullt upp med att ha ett liv.

Många frågar mig ofta. Eller rent av väldigt ofta. Minette hur orkar du? Hur gör du för att hålla ihop?  Vem är du som klarar så många motgångar i ditt liv på så kort stund? Ändå lägger du så mycket tid på att hjälpa andra?

Jag har kanske inte alla svar ni vill ha. Men en sak kan jag säga. Jag ger. Jag ger oerhört mycket av mig själv. Men inte för att få tillbaka. Utan för att jag vill i hjärtat. Och jag säger alltid varje morgon, Minette, gå upp, var stark. Din familj och dina vänner behöver dig. Om du lägger dig ner och bryter ihop. Då rasar ALLT. Mångas liv hänger på dig Minette, så res dig. Var stark!

Utan Robert, min familj och mina vänner skulle jag nog aldrig orkat. Jag var på väg att rasa långt ner. 

Jag är STARK för att jag kan vara SVAG! 

Ja, jag är stark. För jag tillåter mig vara svag. Men om vi nu ska prata styrka. Vad har då inte Robert? Att genomgå en cancer operation med långvariga behandlingar med återkommande bakslag. Ändå stå upp, kämpa och stötta mig där jag verkar ha huvudrollen i en sjuk såpa.Det är väl styrka om något. Sjukskriven? Typ nja. Han tar någon dag där det behövs. Hans oro var eller är aldrig över sitt egna liv. Den låg och ligger  på hur jag och våra barn skulle klara ett liv utan honom. Så han förstod, det fanns inget annat alternativ än att bli frisk.

Han sa, hur gör vi med hus, företag, barnens träningar och vet inte allt? sen säger han. Ähh detta kommer ta massor av tid att lösa, så det går fortare att bli frisk. Robert är en sann överlevare. Ni som känner Robert vet vad jag menar. Och ni vet exakt hur han beskrev sin sjukdom. JA på tavlan. Vart och hur annars? Ler! 

Det jag alltid stört mig på.Kom till mig helt plötsligt att älska.

Precis som hans hemska snarkningar. Varje natt en snarkning uteblev, puttade jag på honom för att se att allt var ok. Han frågade, snarkade jag? Jag ljög och mina svar blev alltid, JA! Jag ville inte visa min oro. Idag väcker jag inte honom om han snarkar, jag ler och är så tacksam att han faktiskt kan. Jag väcker honom om han INTE snarkar. Sjukt jag vet. Det kommer att gå över. Men jag ska försöka minnas och vara tacksam. Min oro är stor. Men hans oro över mig är så mycket större.Det finns så mycket mer under denna rubrik. Men det kommer i ett annat inlägg.Det är ett uppvaknade många behöver.

Men vad har då hänt i med detta? Att våga berätta!

2016 – 2018 svarta år  jag INTE önskar någon. I all enkelhet förkortar jag det här nedan. För nu är det dags att berätta om min vardag i det verkliga livet.

Året 2016 på sensommaren läggs jag in för akut operation, misstänkt tumör. Hösten blir lång och jobbig.Känslorus och jag visade mina sämsta sidor. Skulle jag dö? Ska jag lämna min familj?Då ska ingen sörja mig, utan minnas mig dålig. Jag var inte så snäll mot min omgivning enligt mig. Jag misshandlade min egen in och utsida pågrund av  sorg och besvikelse.Jag försvann och höll mig borta. 

Tiden gick Januari 2017 kom.

Startade med nya undersökningar som gav positiva svar. Jag är frisk! 

Blir påkörd på min första runda efter att få okej att börja träna. Det gick bra och idag påminner smärtan i benet om att det kunde gått mycket sämre. 

Den 5:e januari  2017 blev starten till något jag anat än tid. Det blev ännu mera  kaos.Någon vill mig väldigt illa och utformar en enorm press i skrift. Hur ska jag agera? 

Samtidigt blir min man väldigt sjuk.

Jag förstod.Hade sett och känt. Vi höll det för oss själva.Ville inte berätta. Vi ville ha ro. Han fick komma hem efter längre tids vistelse på sjukhus. Vi går i tystnad. Tror vi båda är livrädda. Vad händer? Varför? Nu kom alla frågor tillbaka. De frågor jag ställde mig själv. Men nu är på riktigt. Det gällde min man. Men vi orkade inte se vår egna hälsa. För vi pressas och samtidigt blir hälsan på oss båda allt sämre. 

Våren kommer och vi måste bort.

Bort från alla tankar om sjukdomar och olyckor. Bort från den dolda pressen jag utsätts för. Vi unnar oss en resa till Cypern. Väl där. Faller jag ihop med extrema smärtor i huvudet. Misstänkt Stroke. Den fina resan till solstolen, blev övervakning på sjuhus. Med ambulanstransporter varje dag för prover och fler behandlingar. Syn, tal och Känselbortfall var tydliga signaler sa läkaren.

Cypern

Väl hemma i Sverige.

 Pressen mot mig fortsätter.Ingen vet något ännu. Mitt mående blir om möjligt ännu sämre.Min mans lika så.

Juni kommer och vi får ett samtal. Vår ena dotters biologiska mamma (Vi är vårdnadshavare för andras små) får beskedet Cancer. 3 dagar senare är hon avliden. En enorm sorg för hela familjen. Men vi lämnas ändå inte ifred. 

Sommaren går. Jag ser att min man blir sämre.Vi fortsätter på något märkligt vis att hålla oss i fas.

September  2017 och den skrift vi fått till oss förverkligas. Allt för att förstöra mitt liv. Allt byggt på lögner.Den vidriga mobb tar över och kända profiler tar ställning. Ställning dem inte har en aning om vad det innebär. Mitt liv slås i spillo. Svaga ler och försvinner. Starka finns med mig. Men jag har något och det är inlåst! Punkt!

 Hösten 2017 kommer och min bror hamnar i respirator. Vårt liv slås åter i bitar. Efter månader vaknar han upp i December och vi andas och tackar gud för allt. För det ända som räknas är livet. Det riktiga livet.

Nytt år och vi ser ljuset!

Januari  2018 har knappt tagit sin början.Min man blir om möjligt ännu sämre. Provsvaret skar som en kniv i hjärtat. Mannen som lovat mig stå stadigt vid min sida tills jag lämnar jordelivet har fått beskedet – Cancer.

Robert väljer att berätta det öppet och för att undvika att missa någon, berättar han det på sociala media. 

Robert är otroligt starkt . Trots denna vidriga sjukdom, står han där intill mig och stöttar mig i allt jag gör till 100 %. Då kom ordet KARMA – Mer om det kommer i ett eget inlägg. För detta är sjukt, så sjukt! Pressas ännu mera, i klartext står det, om Minette berättar blir det än värre!

Han kämpar för sitt mående!

Men ändå backar han upp mig till tusen. Han blir ännu sämre!

Ångset, ilska och sorg tar över och jag blir arg. Jag orkar inte mera motgång.Minns hur jag sticker ut i skogen. Skriker rakt ut och strax därefter kommer en man och frågar hur jag mår. Då kom allt. Sjukdomar, förtal sorg osv. Han hittade mig sittande på knä och ansiktet är fyllt av tårar. Han höll mig hårt och säger.

Jag har alltid läst om dig. Det är INTE dig dem skriver om. Men det är dig dem hänger ut. Jag skakar. Han har så rätt, men vad hjälper det i allt elände?

Han fortsätter.

Släpp dem onda håll fokus på det goda. Se alla goda ting och ni kommer fixa allt. Minette, ska verkligen svaga elaka människor och dumma sjukdomar driva dig så långt ner? Han ger mig en kram och exakt då fick jag tillbaka hoppet. Jag kan, vill och ska överleva. Även min man och mina barn, exakt alla ska få må bra. 

Åter fångar jag styrkan och minns.

Res dig, andra behöver dig. Då bestämde jag mig. Ingen eller inget ska bryta ner mig någonsin igen! 

Vårt liv har verkligen varit i  total kaos. Vi blundade och försökte hålla huvudet ovanför vatten ytan. Allt detta samtidigt som vi kämpade för att stå emot allt trams ute i det sociala medialivet.

Det enda vi behövde hålla fokus på. Det var och är att skydda våra barn från allt det onda. Vi höll ihop och  upprepade, “-vi måste vara starka, vara sams, hålla ihop”. VI MÅSTE UPPSKATTA LIVET VI HAR. Allt annat reder sig. 

Detta var som sagt en kortare version. Det är så mycket mer som hänt. Men ibland måste man lyfta det minst onda från allt det onda. 

Vi är långt ifrån återställda. Långt ifrån att få en ursäkt. Ännu pågår jakten på mig. Men vi vet. Vi är starka och vi har så många runt om oss. 

Hjärtligt grattis!  

Skolavslutning och allt var ännu ovisst.

Skolan

I fredags  fyllde du år.

Du fick ännu ett år. I fredags var det första dagen utan cellgift. Nu ska en tid med återbesök och ev några mindre ingrepp ha sin tid. Men du är fri från cancern. Nu ska vi berätta.Jag vill på något vis hylla det. Men vet inte riktigt hur. Men bra kommer det att bli. För jag firar inte att du fyller år. Jag firar att du får fylla år!  Och fira är exakt vad vi ska göra. Idag och många dagar till framöver. Grattis du starka modiga och envisa Robert. Har aldrig mött en person som är så öppen för exakt allt och alla med så stort hjärta. Älskar och respekterar dig mest av allt på denna jord. 

 Kramar Minette och tack för att ni läste! Berätta gärna om er, skulle uppskattas!

Lämna kommentar (23 st) Dela inlägget:

Rosa Oktober 2017 fuckcancer.

Rosa Oktober 2017 fuckcancer.

Rosa oktober.

En månad där vi alla visar och tänker  på drabbade och deras anhöriga. 07.27 i morse fick jag det sms jag inte önskat.

Ytterligare en allt för ung människa lämnar jorden allt för tidigt. Tårarna rinner ner och allt som händer runt om i övrigt suddas bort.  I dag dör på tok för många människor i denna hemska vidriga sjukdom. Vi vill alla finnas till.

Men tror många känner som mig, att vi inte räcker till. Vi når inte fram, det blir inget stopp, CANCER är så fruktansvärt och rädslan man bär är obeskrivbar. Stanna upp, lev i nuet, va tacksam och ta inget eller ingen för givet. Tillsammans i kampen blir vi starkare.

Stöd bröstcancerfonden   https://www.cancerfonden.se/rosabandet

Med kärlek / Minette

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget: