Alla hjärtans sorg, tårar och lite skratt

Alla hjärtans sorg!

Alla hjärtans dag, alla hjärtans sorg och kanske alla hjärtans skratt! 14 februari 2021 en dag med mix av känslor. Ett datum som gör sig påmint om mycket.

Dagen då två av mina döttrar  ( äldsta och yngsta) hade som planerad födelse. Båda hade dock lite brådis och välkomnades till världen redan i Januari.  Den mellersta dotter hade ännu mera brådis för hon skulle födas enligt plan 20 Januari men valde den 15 November istället.

Ja, lite så är det i vår familj, alla verkar ha lite brådis. Jag ler eller rent av småfnissar lite och tänker på min älskade man som alltid sa, lugna dig, du springer ju innan jag kastat pinnen.

Tårar!

Tankarna far tillbaka till verkligheten och ögonen fylls med tårar, det är nu, idag exakt denna stund jag behöver dig mer än allt annat.

Solen skiner och kristallerna i snön bländar och ännu mera tårar rinner efter min kind, allt är så ofattbart.

Du fattas mig och du ska vara här. För första gången i vårt gemensamma liv var det du som hade bråttom. Det gör så  ont att se barnens sorg och ont att höra deras saknad.

Det gör rent av så fruktansvärt ont i hjärtat. Vi saknar och älskar dig.

Alla hjärtans dag var inte mer än andra!

Självklart firade vi alla hjärtans dag.

Oftast med god middag och små överraskningar men mest för barnens skull. Vi hängde inte upp oss på just den 14:e för att förgylla kärleken lite extra utan vi firade livet och kärleken lite när det passade oss. Vi var liksom en “perfektmatch” så fyllda med kärlek, livsglädje och uppskattade det vi hade byggt upp tillsammans.

Vi har gått igenom så extremt tuffa utmaningar tillsammans på så många olika vis. Så för varje tillfälle vi kunde njuta och fira livet, så gjorde vi det.

Alla dagar ska fyllas av kärlek!

Jag slås tillbaka till de dagar vi envisades om byggen, möblering och typ allt. Jag minns alla gånger hur jag stod på mig om hur jag ville ha det. Jag minns alla tillfällen du nickade instämmande och sa, ja älskling det blir bra, men följde alltid din egna plan. Jag minns hur jag hoppade runt som en iller, slet i mitt hår och var galen…tills jag såg att det blev ju så himla bra ändå . Du visste alltid hur jag ville ha det, du gjorde allt så mycket bättre och  snyggare – alltid för min skull. Det var ett av alla dina sätt att visa kärlek uppskattning och glädjen för vår kärlek.

Älskade alla ni!

Jag skulle kunna skriva så mycket mera, men sorgen tar över och jag behöver stå upp för att stötta våra döttrar.  Jag avslutar istället med att le, vara tacksam och ge er alla en varm stärkande kram.

Krama dig själv och ge dig beröm för de framsteg du gör. Framför allt, låt kärleken finnas med i din vardag.

Jag tänker fortsätta vara jag och jag tänker fortsätta se klart.

Att slå blicken igenom sorgen och ge världen kärleksfulla handlingar, leenden, kraft, känslor och en hel del bus är jag.

Vi har alla lite extra tufft mellan varven och jag hoppas alla ni som kämpar med något inte ger upp. Ni kommer finna en väg och ni kommer finna styrka i er resa.

Hoppas ni alla får en fin alla hjärtansdag! Kram Minette

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Älskade Robert, det smärtar så.

Älskade Robert!

Älskade du, det gör så fruktansvärt ont att skapa en dödsannons för dig, varför?

Så ung, så stark och så fylld med kämparglädje och livsvilja. Du är  mannen till våra barn, mannen som satte oss i första rum.

Jag vet att du är med oss och att du ser och hör. Jag följer det vi tog i hand på men det tar bara lite längre tid.

Jag lovade att inte vara rädd, men älskling jag är livrädd. Hur kan jag inte vara rädd?

Läser, jag lovar!

Jag har börjat läsa dina rader, men ännu inte orkat hela vägen. Jag fylls med värme när jag läser att du var så fylld med hopp och längtan att fortsätta med Sophiahemmet. Vi var ju liksom igång och du var så glad, förväntansfull och du tröstade oss med att allt skulle gå bra.

Du skriver mycket om din tacksamhet över all hjälp du fått för att kunna förverkliga alla behandlingar.

Dagarna innan var du fylld med hopp, men plötsligt hände något, allt vände.

Det gör så fruktansvärt ont och smärtan kommer  närmare inpå.

Saknar dig så otroligt mycket.

Jag känner  ditt andetag, din närhet och tröst, snälla rara älskade du, varför?

Barnen!

Jag känner mig otillräcklig när jag ser sorgen i deras blick. Känner en tomhet och tystnad runt oss.  Jag kan inte trösta nog mycket, jag kan inte ge alla svar men jag kan ge en varm kram, men vad mera kan jag ge?

Tårarna tar nu över och jag kan inte skriva så mycket mera.

Snälla alla ni där ute, titta på era nära och kära, ta hand om dem och er. Tiden är slut en dag och då har ni bara minnen kvar och dem räcker inte för att må bra.

Med kärlek / Minette

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Nära, om det påverkar mina barn? psyket och mitt hjärta!

Nära mig finns en allvarlig och långvarig sjukdom!

Allt för nära för min man är sjuk i cancer .Han har varit det under en lång tid och vad är då  en “lång tid”? Är det en månad, ett år eller mängder av år? För mig är det länge nog med varje minut jag få se min man lida. En minut med smärta och sorg kan kännas som år, ett år med framsteg och hopp kan plötsligt kännas som en blinkning.Det är lätt att bli dagblind medan livet och årstiderna bara forcerar förbi.

Acceptans!

Livet är inte som det en gång var och kommer heller aldrig att bli. Allt exakt allt är förändrat och jag undrar hur ska jag kunna acceptera det. Många pratar om acceptans, många kommer med goda råd och jag är er tacksam men jag  måste ändå få vara ärlig och säga, stop! Det som är eller var bra för er kan vara rena motsatsen för mig.

Kom gärna med era upplevelser, berätta, det vill jag men bestäm inte vad jag MÅSTE göra.  Säg inte ” så här är det”  “du måste” osv.

Jag måste absolut ingenting förutom att finnas på bästa möjliga vis för min man, mina barn och husdjur. Det jag behöver är att jag måste leva för att överleva.

Förbannelse!

Cancern är som en förbannelse som aldrig når sin ände. En förbannelse där djävulens doktor spelar med oss som i rysk roulette, vi vet aldrig. Skov som funnits med oss dessa år och li ånga perioder, Robert upplevs ibland helt frisk medan nästa period vara så påverkad av smärtor på olika vis.

Påverkan på våra barn!

Vår vardag är rubbad och barnen känner sig ibland otrygga och ibland trygga. Det är svårt för våra döttrar och det måste få vara det.

Många frågar om det påverkar, vad svara jag på det?

Mina man är sjuk, mina döttrars pappa har cancer, OM det påverkar? OM vi säger så här, det rubbar hela vår vardag, det rubbar allt vi haft och har, så ja, det påverkar!

Jag tror det är viktig att vi människor tänker över våra egna funderingar och tankar. Ib¨land är tystnad bättre än massor av tomt och meningslöst prat. Ibland är just tystnad och massor av tomt och meningslöst prat värre, jag lovar ingen dag, ingen timme ingen sekund är den andre lik. Att slåss mellan hopp, förtvivlan och sorg gör mig och mina barn obalanserade, så är det bara.

Drivkraft!

jag har en inre drivkraft och när den dalar peppar Robert mig att samla kraft mod och styrka för att fortsätta driva framåt.

Robert vill se mig levande, inte liggande gråtande i fosterställning för att sen besöka honom som ett vrak. Det ger honom ingen energi utan snarare större oro.

 

“Vad är rätt för min själ, mitt psyke och mitt hjärta? Jag behöver vara stark för att hitta det som är RÄTT för mig”.

Följ gärna vår kamp  där vi delar smärta, sorg hopp förtvivlan och ändå en gnutta glädje på facebook, adda mig eller sök upp Roberts canceroperation.

Bild  nedan från en bra dag för något år sen.

Kramar Minette

 

 

Lämna kommentar (17 st) Dela inlägget:

Älskar julen och allt därtill

Älskar julen och den extra tiden familjen får tillsammans.

December en månad  jag älskar och som lyser upp i det mörka, då hösten oftast är lite blöt och mörk.  I år fick jag ingen snö till vinterns högtid, men vad gör det? Jag fick tid med familjen, vännerna och mig själv, vilket betyder så mycket mera än allt annat. Jag har haft lång tid att reflektera och kommit i ro med att mina val i livet varit så rätt. Just nu sitter jag intill denna fina gran ni ser på bilderna nedan,ler och njuter av årets godbitar  som jag vill minnas och ta med mig vidare. Trots många mörka dystra stunder och besked så har jag nu en väg att följa för att komma vidare. Jag är väldigt stolt över min familj och mina vänner som funnits med och stöttat. Jag är även stolt över mig själv för att jag står där jag står och att jag nu vågar kasta mig ut för att  göra det alla sagt  jag bör göra men inte vågat. Tigrinnan med sitt driv och entreprenörskap har tagit beslutet som haft lång betänketid och nu hoppas  jag ni vill följa det och mig i framtiden. 

Nedan ser ni lite bilder från min jul tillsammans med min älskade.

Jag Wilton, Paulina och allas vår älskade Mini som med stor sorg lämnade oss  den 25:e december för att möta livet på andra sidan.

Cassandra, Lotta, jag, Wilton, Paulina, Mini och Leona.

En pyntad gran full med paket.

Paulina lämnar över julklappen till älskade Loui. 

Robert Paulina och Razmus.

Hela min älskade  familj samlad. Under denna bild ser ni fler härliga bilder från vår julafton. 

  P    

Berätta gärna lite om er jul, skicka bilder eller länka till er blogg, stor varm kram Minette 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: