Sorgearbete pågår,så ledsen och tom

Sorgearbete pågår.

Fuck cancer

Tomhet.

Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är  påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta. 

Armband! 

Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband. 

Vad menas med sorgearbete?

Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid. 

Sorgens  4 faser. Vilka är de?

Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen

  1. Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
  2. Reaktionsfasen

    När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.

  3. Bearbetningsfasen

    I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.

  4. Nyorienteringsfasen

    Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor. 

Varm kram Minette 

Lämna kommentar (11 st) Dela inlägget:

Om jag hoppar, låt mig falla, tack alla!

Om hjärnan kokar.

Om, om inte fanns – Först vill jag börja med att tacka alla fina läsare för allt stöd, alla samtal, sms osv som kommit till mig efter inlägget i måndags. Ni är så många som visat ert stöd och äkta närhet. Råd tips och allt därtill. Jag är rörd till tårar och känslan att veta att jag har så fint nätverk gör mig varm i hjärtat. Ni är många som undrar hur jag återhämtar mig. Ni är många som ber mig se mitt “jag”. Jag lovar jag gör det. Tids nog. Men det finns inte på prio nu. Ni är många som tänker om, vad händer om osv.

Minette Tigerfalk

Så här tänker jag och gör!

Så för att ge svar på mitt “jag” så slänger jag ihop några rader till er. Jag hade tänkt att mitt liv skulle se annorlunda ut. Min blogg skulle inte handla om mig, utan  enbart mitt entreprenörskap. Allt tog en tvär vändning. Så det blir att blogga om mitt liv, min träning och sist men inte minst mitt entreprenörskap. En mix om mig med andra ord. Vad som händer framöver låter jag vara osagt. Men då det händer bra saker, jag har flyt och jag är en kämpe, så kommer något att bli nytt. Va så säkra. Mer än så säger jag inte. Ett projekt jag jobbat på länge. Ett signerat kontrakt.

Så då kommer nedan lite svar och mera inblick.

Om. Ja om ordet “om” inte fanns. Känslan när hjärnan kokar av frenetiskt tänk och tunga tankar. Övertygad om att ni läsare känner igen känslan. Eller vad säger ni?När min hjärna kokar försöker jag tänka klart. Som om det är så himla lätt.Nix! Men jag följer min mans råd,  Minette tänk logiskt. Jag dör av ilska och irritation varje gång han säger så. Eller nja, det var milt sagt, jag blir snarare galen.För kokar det, så var bara tyst. Men ändå så ler jag, för han har ju så rätt. Finns det fler som känner igen sig? Finns det fler som har så kloka partners eller är du rent av den kloka? 

Ljusning och tjusning!

Det är rätt tufft nu. Men mitt i allt elände så ser jag samtidigt ändå ljusningen och tjusningen i alla problem.  Jag är personen som ser ljuset i mörket. Men jag tänker – Om jag hoppar, så låt mig falla. För då är det dags att ligga platt. Men hoppar gör jag inte, så håll er lugna. Trot om ni vill, men mitt i all kaos är jag väldigt kreativ och många affärsidéer har samlats på hög.

Hur jag orkar?

Ni undrar hur jag orkar. Jag sa aldrig att jag orkar, men jag har inget val. Att stanna upp i negativ stress oro och sorg funkar inte. Jag vet att jag låter kall. Men jag har inget val. Jag kan inte ta in mera nu. Så jag har  lagt mycket tid om dagarna till återhämtning och reflektioner. det har varit en intressant “resa” i mitt virrvarr.  Återhämtning är för mig det som får mig att orka. Långa promenader med Loui,löprundor eller gympass stillar mig och jag är strax därefter på banan igen.  För jag är exakt där att jag inte kan annat än acceptera det som händer.  Så enkelt men ändå såsvårt, men mitt syn och tankesätt för  återhämtning.

Min egna nanny!

Men jag undrar, om du hamnar i kaos och kris, hur hanterar du det? Ni vet när exakt allt kommer samtidigt. Koas i hemmet och på jobbet. Du ska hinna vara mamma, köra barn, vara hustru, städa, tvätta, vika, handla och laga mat, möten i skolan medmera. Japp jag är min egna nanny. Hur är det för dig?Mitt liv är inte så glamouröst som många tror. Men jag ler mest och är tacksam. För oftast kör det ihop sig för att jag bara kör på. Jag vårdar mig genom många samtal med vänner. Träning och tillåta mig sjunka en stund.Jag har börjat gråta, för att jag är stark. Men jag har även börjat skratta för att det ger mig ännu mera styrka. I min stress sorg och oro, skriver jag mycket. 

Hitta lösningen!

Har du hittat lösningen? Jag tror jag gjort det. Jag har tron på att reflektioner och associationer är ett steg åt rätt håll. Tänka klart och högt, under rätt omständigheter. Jag är Tigrinna för allt som kommer i mina händer. Jag ger inte upp, men ofta varit på god väg. Men det är slut på misslyckandes nu. Det är ni fina läsare och följare som ger det där lilla extra. Utan er fanns igen mening med min blogg. 

Ps jag sitter inte fast, jag lever i det här och nu. DS

Nu tillbaka till denna fina dag, njuta i skogen, fixa tomten och timmar på hopnpop.  Nästa inlägg blir att berätta om annat skoj mitt i livet. 

Varma kramar Minette. 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Cancer är en outhärdlig prövning!

Cancer, sorg och tårar.

Cancer. Under lång tid har jag och min familj satts under prövning. Inte nog med att Robert blev sjuk, det kom till oss annat om ännu mera sjukt. Men det kommer lite längre fram. För allt som kommit inpå, kan ingen ABSOLUT ingen förtjäna. ( Jo en pedofil, våldtäktsman eller mördare.) Men aldrig någon annan i denna värld. Det ena är vidrigare än det andra. Men det är inget som gör så ont som det hemska beskedet om att min älskade man drabbats av den vidriga sjukdom, cancer. Det finns bara en sak att sätta fokus på nu. Att stå fast och göra allt för att han ska få sin tid för att bli frisk och återhämta sig, och där är vi nu.

Ni som känner Robert vet ju alla vilken kämpe han är. Trots sina cytostatikabehandlingar, låga immunförsvar och extrema trötthet var och är han alltid optimistisk. Han gör och gjorde alltid det bästa av situationen. För honom är det en självklarhet att fortsätta jobba, träna och driva rollen som handbollstränare för flickor – 08 i GUIF Eskilstuna, sköta huset och ta hand om oss i familjen.

Inte en dag utan oro!

Jag minns och kommer alltid att minnas dagen beskedet kom. Det gjorde ont då.Men det är inget av smärtan som vuxit sig inpå. Trodde väl aldrig att det fanns så mycket tårar, så mycket ilska och rädsla i en och samma kropp. Jag blev inte rädd, utan jag blev och förblir livrädd. Det har inte gått en dag utan oro, rädsla och sorg. Sorg att vara närstående helt utan makt att styra bort cancern. Det gör mig så ont att se honom drabbas. 

Det känns så sjukt overkligt än i dag.

Om jag lyckas sova, så vaknar  jag med ett ryck. Hoppas alltid att det är en mardröm. Men till min stora sorg, nej det är på riktigt. Jag gråter allt som oftast. Men håller det mest för mig själv. Utåt ler jag, för det är vad omvärlden förväntar sig. För många orkar inte ta till sig. Jag undrar ofta, varför?

Dagen och beskedet!

 Första dagarna var hemska och overkliga. Rent av vidriga och lite som det är än idag. Minns rädslan att berätta för våra barn, våra anhöriga och nära vänner. I höstas fick vi andrum. Men andrummet var kort. Vi är där nu igen och det gör åter igen så ont. Att leva med denna oro skräck och sorg är obeskrivbar. Ett liv utan Robert är ett liv utan mening. Men jag vet, jag måste vara stark, mina barn och barnbarn behöver mig. Men helt ärligt, jag är trött på att vara stark. Jag vill få chansen att vara svag, bryta ihop och bli omfamnad. Det har varit och är på tok för mycket. När behandlingen var över föll jag totalt. Det var nog lite som att jag höll andan tills dess. 

Starka ord!

Att svära är för mig ett tecken på bristande ordförråd. Men när det gäller F..K CANCER så är det  varken bristande ordförråd,fult, illa eller starkt nog. Det finns inga ord i världen som kan förklara hur mycket jag avskyr denna hemska sjukdom. Att hata är starkt, men det är exakt vad jag gör. Allt för  många har drabbats och kommer att drabbas.

Många varför?

Varför har forskningen inte kommit längre? Varför finns inget 100 % botmedel? Det är många tankar som snurrar och jag läser på många sidor. Vissa svar skrämmer mig. Men det är nästa kapitel. 

Minette Tigerfalk

F..k cancer! 

 F..K CANCER är inte starkt nog. All min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd.Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskar jag kunde ge av allt mitt immunförsvar.Ge min styrka och kraft. Ge all min energi. Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk.Men till sak är att jag är helt slut. Totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg, jag är så besviken på mig själv. Jag vill stå intill och vara stark. Jag vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar. Men jag orkar inte alltid. Och det gör mig så arg. Jag känner skuld för att kraften inte finns. Det är svårt för mig att få ordning på mina minnen runt allt.Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.

Irritation!

Irritationen, ilskan och misstänksamheten ökade hos mig när jag inte kände igen honom längre. Förändringen blev total. Jag sörjde inte bara cancern jag sörjde även saknaden av min Robert och allt runt om. I huvudet var det kaos och jag har inte alltid varit så bra stöd. Kanske blir det så? Jag har ingen aning. I sorger blir det konflikter. Så mycket jag inte var och är van att hantera. Jag minns hur ledsen och trött jag varit på att alltid bara se hans behov, men vilket samtidigt var så självklart. Jag och flickorna pratade mycket och tillsammans satte vi några små planer på hur vi skulle hjälpas åt när vi kände oss ledsna, arga eller totalt förvirrade. Det har hjälpt oss att se på allt med andra ögon. 

Idag har jag mera kunskap!

idag har jag skaffat mig mycket mera kunskap så nu kan jag möta det bättre. Att “fatigue” är vanligt hade jag ingen aning om. Stödet för oss anhöriga var och är under all kritik. Även där fick jag leta runt för att få hjälp. 

Robert är den mest omtänksamma, snällaste överlevare och vinnare jag någonsin mött. Det vet jag och många fler. Jag tittar på honom med andra ögon och jag ser så mycket mera som jag inte alls reflekterar över innan.  Så mycket som tagits för givet.Att vara närstående är en sorg i sorgen.  Så många tankar och frågor som dyker upp. Inget är längre självklart och allt känns overkligt. Antal år framför oss kommer vara både upp och ner. Många olika känslor och rädslor att möta och bearbeta.

Den första återkontrollen blev ännu ett nedslag. Men tillsammans ska vi kämpa. Vi ska komma i mål och vi ska vinna kampen. Var så säker!

Till er nära.

Vi  har behövt er och behöver er och ni är underbara i ert stöd. All tid, engagemang, samtal ni ger, det är så betydelsefullt. Ni är som sagt många runt om. Men några jag speciellt vill tacka är Ellinor och Daniel Kalinic. Mats och Malena Brostedt. Margareta Hedin, Lina Ivarsson och Jessika Berghult. Hos er har jag kunnat  falla totalt. Ni får mig att se klart och att resa mig igen. Ni får mig och mina barn att orka kämpa. Ni ser igenom mig och mina leenden. Det finns ingen tid på dygnet som ni stänger era dörrar. Från mitt hjärta, TACK! 

Nu tar jag resten av denna måndag till att ladda energier, se framåt och le på riktigt! Ta väl hand om er. Ta inte livet för givet. Plötsligt kommer ni förstå vad jag menar. Dagen D, kommer till oss alla på något vis. Det är då allt vi stört oss på kommer bli en tystnad och saknad. Det är då vi inser att vi inte visste bättre än att gnälla och skapa konflikter. Tänk inte så långt framåt, ni kanske aldrig kommer dit. Tänk här och nu!

Robert, jag älskar dig, här, nu och för alltid! 

Kram din Minette 

 

 

 

Lämna kommentar (18 st) Dela inlägget:

Glömma sig själv,andra kaos å kris

Glömma?

Glömma? Vi är många här ute som drabbas av närståendes fysiska och psykiska ohälsa, vidriga sjukdomar, relationsproblem och annat för mig mindre viktiga tjafs. Men jag med många vill finnas för våra nära, vilket jag gör, och vet att andra gör.Både du och jag. Både mera eller mindre. Inget är rätt eller fel. Det är val man gör av egen fri vilja och som bara blir.

Valet att finnas följer med långt in i resan. Så långt att ens egna liv, välmående och sorg äts upp och drabbas väldigt hårt. I den närstående sorgen växer en egen sorg, en sorg som det inte finns utrymme att lyfta eller dryfta.ej heller glömma.  En sorg som inte går att bearbeta. För allt som oftast kommer skulden. Det är ju från grunden inte hjälparen som mår dåligt. Men väldigt vanligt mår hjälparen mycket dåligt under hela processen samt efter att vännen är återställd. Att då stå intill den som fått hjälp, och den ger en blick som är full av oförstånd, gör mig ledsen och säkert er andra med.

Vi är många som känner skam och skuld i att stå intill och må så dåligt att vi själva behöver allas hjälp till att leva. Men vi kan och vill inte se det, för vi vet,det handlar inte om oss. Men..åter men..JO det handlar om oss, det handlar om oss i allra största grad och utsträckning. För om vi runt om inte orkar, hur ska då den drabbade orka? 

Allt fokus hamnar ofta på den som är svårt sjuk, eller den som inte mår så bra av andra olika omständigheter. Och det är helt okej. Men, ja det finns många men. Även många farhågor i det. Och störst av allt SORG, ILSKA och FRUSTATION.

Minette Tigerfalk

Har egen erfarenhet av att rasa.

Rasat så långt ner så det blir ohållbart och omöjligt  att fullt ut komma upp igen. Jag tog med mig andra i mitt fall, vilket ger mig än i dag sådan ångset. Det går aldrig att få ogjort. Men inget gjordes av ondo, utan av ren total kaos och kris. Men jag såg och jag minns livet ut vilka som fanns intill. Varför gör inte fler det? 

Hur kan den drabbade inte se hjälpen, hur kan den drabbade inte förstå hur hen bör möta upp dem eller de som stått  intill och lagt hela sitt liv åt sidan för att rodda allt för den drabbade? 

Jag tror att oavsett vad din väns kris handlar om så behöver du någon som hjälper dig, någon som backar upp, någon du kan ta ut din frustation hos. För varken du eller jag kan finnas för andra om vi inte själva får förståelse för vår egna sorg i sorgen, osämjan eller vad det nu kan handla om. 

Var inte rädd för känslorna

Med kris kommer ofta känslor som vi inte känner igen och ännu mindre kan förstå. Oftast handlar det om chock. När vi får besked om en nära anhörigs sjukdom, psykiska eller fysiska ohälsa, eller ex utmattningssyndrom. Att ha känslor och tankar är normalt och du bör möta dem nära med sådan insikt.

Jag är kanske stark, men jag är inte osårbar eller odödlig!  

Jag hoppas ni fina läsare, är rädda om er och inte hamnar i egen kris för att hjälpa era runt om. 

Farväl det onda, varma kramar Minette 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

1,5 år Mardröm, börjar berätta. Grattis!

5:e oktober du fyller år, men vi firar att du lever! 

Nu börjar jag berätta.För att undvika alla “sociala media kontrollanter och språkpoliser” så hintar jag här för ett mycket långt inlägg. Som både kan upplevas rörigt, långt, sorgset osv. Men detta är direkt skrivet från hjärtat. Exakt hur jag känner. Så därav väljer jag att inte rätta något av raderna. Framöver kommer jag att bryta ner varje ämne för sig i kronologisk ordning. Med fakta, bilder och äkta underlag. En dagbok som är skriven med bläck går aldrig att suddas, när du suddar är det inte från hjärtat! Det är helt fritt att läsa! Kram 

5:e oktober 2018 Firar mannens födelsedag.En dag vi inte visste om vi skulle få fira.

Tänkte berätta att för drygt 1.5 år sedan blev Robert sjuk. Jag tror vi båda förstod redan förra året men ingen av oss lyfte det. Jag minns allt som igår. Året var  2017  – du låg på sjukhus när vår dotter fyllde 9 år.Du var i väldigt dåligt skick. Jag förstod, men allt var i kaos. För henne var det ledsamt att pappa inte kom hem när hon fyllde år. Vi berättade och lovade henne och våra andra barn, att nästa år kommer bli så mycket bättre. Vi ljög. För året 2018 blev 100 000 ggr sämre. Jag var livrädd, men vägrade gråta. Jag måste vara stark. Du sa att allt var okej. Men jag såg i dina ögon, att även du förstod. Men i all denna kaos vi redan befann oss i. Så varken kunde eller orkade vi. Vi valde att blunda.  Eller rättare sagt, vi var tvungna. Vårt liv var redan i total kaos. Ännu visste ingen. Men vi visste allt och pressen ökade. Men vi var båda eniga. Vi håller ihop, vi tar tag i hälsan först, sen tar vi tag i “spelet för gallerierna”.

Gråter varje dag – INOM MIG! Och nu ska jag börja berätta.

Jag ska försöka skriva detta inlägg utan att bryta ihop med tårar. För jag måste hålla mig stark och hålla ihop familjen. Detta är otroligt känslosamt men jag vill berätta så att ni andra förstår att jag har ett liv utanför den sociala media världen. Jag orkar inte med massa trams om att mäta värde i ett likes eller inte. Jag har inte orkat gå på alla tillställningar och möta bjudna personer som är mindre lojala mot sin omgivning.Jag är från djupet av mitt hjärta så tacksam över alla inbjudningar, men mitt liv har varit i kaos. Total kaos. Med så mycket mer än någon kan ana.

Nedan kommer en liten bråkdel. Ni som känner mig/oss vet så mycket mer. 

Inbjudan?

JAG ORKAR INTE höra,läsa eller mätas i inbjudningar. Heller inte i likes, vikt, och vem som säger vad om vem. Jag säger inget illa OM någon, jag säger vad jag tycker till DEN det berör, om så behövs. Alla måste förstå att säga “jag är snäll” är inte ett dugg snällt. Att vara hjälpsam, finnas till för andra och vara ärlig är en del av att vara snäll. PUNKT! Men var dig själv.

Jag har fullt upp med att ha ett liv.

Många frågar mig ofta. Eller rent av väldigt ofta. Minette hur orkar du? Hur gör du för att hålla ihop?  Vem är du som klarar så många motgångar i ditt liv på så kort stund? Ändå lägger du så mycket tid på att hjälpa andra?

Jag har kanske inte alla svar ni vill ha. Men en sak kan jag säga. Jag ger. Jag ger oerhört mycket av mig själv. Men inte för att få tillbaka. Utan för att jag vill i hjärtat. Och jag säger alltid varje morgon, Minette, gå upp, var stark. Din familj och dina vänner behöver dig. Om du lägger dig ner och bryter ihop. Då rasar ALLT. Mångas liv hänger på dig Minette, så res dig. Var stark!

Utan Robert, min familj och mina vänner skulle jag nog aldrig orkat. Jag var på väg att rasa långt ner. 

Jag är STARK för att jag kan vara SVAG! 

Ja, jag är stark. För jag tillåter mig vara svag. Men om vi nu ska prata styrka. Vad har då inte Robert? Att genomgå en cancer operation med långvariga behandlingar med återkommande bakslag. Ändå stå upp, kämpa och stötta mig där jag verkar ha huvudrollen i en sjuk såpa.Det är väl styrka om något. Sjukskriven? Typ nja. Han tar någon dag där det behövs. Hans oro var eller är aldrig över sitt egna liv. Den låg och ligger  på hur jag och våra barn skulle klara ett liv utan honom. Så han förstod, det fanns inget annat alternativ än att bli frisk.

Han sa, hur gör vi med hus, företag, barnens träningar och vet inte allt? sen säger han. Ähh detta kommer ta massor av tid att lösa, så det går fortare att bli frisk. Robert är en sann överlevare. Ni som känner Robert vet vad jag menar. Och ni vet exakt hur han beskrev sin sjukdom. JA på tavlan. Vart och hur annars? Ler! 

Det jag alltid stört mig på.Kom till mig helt plötsligt att älska.

Precis som hans hemska snarkningar. Varje natt en snarkning uteblev, puttade jag på honom för att se att allt var ok. Han frågade, snarkade jag? Jag ljög och mina svar blev alltid, JA! Jag ville inte visa min oro. Idag väcker jag inte honom om han snarkar, jag ler och är så tacksam att han faktiskt kan. Jag väcker honom om han INTE snarkar. Sjukt jag vet. Det kommer att gå över. Men jag ska försöka minnas och vara tacksam. Min oro är stor. Men hans oro över mig är så mycket större.Det finns så mycket mer under denna rubrik. Men det kommer i ett annat inlägg.Det är ett uppvaknade många behöver.

Men vad har då hänt i med detta? Att våga berätta!

2016 – 2018 svarta år  jag INTE önskar någon. I all enkelhet förkortar jag det här nedan. För nu är det dags att berätta om min vardag i det verkliga livet.

Året 2016 på sensommaren läggs jag in för akut operation, misstänkt tumör. Hösten blir lång och jobbig.Känslorus och jag visade mina sämsta sidor. Skulle jag dö? Ska jag lämna min familj?Då ska ingen sörja mig, utan minnas mig dålig. Jag var inte så snäll mot min omgivning enligt mig. Jag misshandlade min egen in och utsida pågrund av  sorg och besvikelse.Jag försvann och höll mig borta. 

Tiden gick Januari 2017 kom.

Startade med nya undersökningar som gav positiva svar. Jag är frisk! 

Blir påkörd på min första runda efter att få okej att börja träna. Det gick bra och idag påminner smärtan i benet om att det kunde gått mycket sämre. 

Den 5:e januari  2017 blev starten till något jag anat än tid. Det blev ännu mera  kaos.Någon vill mig väldigt illa och utformar en enorm press i skrift. Hur ska jag agera? 

Samtidigt blir min man väldigt sjuk.

Jag förstod.Hade sett och känt. Vi höll det för oss själva.Ville inte berätta. Vi ville ha ro. Han fick komma hem efter längre tids vistelse på sjukhus. Vi går i tystnad. Tror vi båda är livrädda. Vad händer? Varför? Nu kom alla frågor tillbaka. De frågor jag ställde mig själv. Men nu är på riktigt. Det gällde min man. Men vi orkade inte se vår egna hälsa. För vi pressas och samtidigt blir hälsan på oss båda allt sämre. 

Våren kommer och vi måste bort.

Bort från alla tankar om sjukdomar och olyckor. Bort från den dolda pressen jag utsätts för. Vi unnar oss en resa till Cypern. Väl där. Faller jag ihop med extrema smärtor i huvudet. Misstänkt Stroke. Den fina resan till solstolen, blev övervakning på sjuhus. Med ambulanstransporter varje dag för prover och fler behandlingar. Syn, tal och Känselbortfall var tydliga signaler sa läkaren.

Cypern

Väl hemma i Sverige.

 Pressen mot mig fortsätter.Ingen vet något ännu. Mitt mående blir om möjligt ännu sämre.Min mans lika så.

Juni kommer och vi får ett samtal. Vår ena dotters biologiska mamma (Vi är vårdnadshavare för andras små) får beskedet Cancer. 3 dagar senare är hon avliden. En enorm sorg för hela familjen. Men vi lämnas ändå inte ifred. 

Sommaren går. Jag ser att min man blir sämre.Vi fortsätter på något märkligt vis att hålla oss i fas.

September  2017 och den skrift vi fått till oss förverkligas. Allt för att förstöra mitt liv. Allt byggt på lögner.Den vidriga mobb tar över och kända profiler tar ställning. Ställning dem inte har en aning om vad det innebär. Mitt liv slås i spillo. Svaga ler och försvinner. Starka finns med mig. Men jag har något och det är inlåst! Punkt!

 Hösten 2017 kommer och min bror hamnar i respirator. Vårt liv slås åter i bitar. Efter månader vaknar han upp i December och vi andas och tackar gud för allt. För det ända som räknas är livet. Det riktiga livet.

Nytt år och vi ser ljuset!

Januari  2018 har knappt tagit sin början.Min man blir om möjligt ännu sämre. Provsvaret skar som en kniv i hjärtat. Mannen som lovat mig stå stadigt vid min sida tills jag lämnar jordelivet har fått beskedet – Cancer.

Robert väljer att berätta det öppet och för att undvika att missa någon, berättar han det på sociala media. 

Robert är otroligt starkt . Trots denna vidriga sjukdom, står han där intill mig och stöttar mig i allt jag gör till 100 %. Då kom ordet KARMA – Mer om det kommer i ett eget inlägg. För detta är sjukt, så sjukt! Pressas ännu mera, i klartext står det, om Minette berättar blir det än värre!

Han kämpar för sitt mående!

Men ändå backar han upp mig till tusen. Han blir ännu sämre!

Ångset, ilska och sorg tar över och jag blir arg. Jag orkar inte mera motgång.Minns hur jag sticker ut i skogen. Skriker rakt ut och strax därefter kommer en man och frågar hur jag mår. Då kom allt. Sjukdomar, förtal sorg osv. Han hittade mig sittande på knä och ansiktet är fyllt av tårar. Han höll mig hårt och säger.

Jag har alltid läst om dig. Det är INTE dig dem skriver om. Men det är dig dem hänger ut. Jag skakar. Han har så rätt, men vad hjälper det i allt elände?

Han fortsätter.

Släpp dem onda håll fokus på det goda. Se alla goda ting och ni kommer fixa allt. Minette, ska verkligen svaga elaka människor och dumma sjukdomar driva dig så långt ner? Han ger mig en kram och exakt då fick jag tillbaka hoppet. Jag kan, vill och ska överleva. Även min man och mina barn, exakt alla ska få må bra. 

Åter fångar jag styrkan och minns.

Res dig, andra behöver dig. Då bestämde jag mig. Ingen eller inget ska bryta ner mig någonsin igen! 

Vårt liv har verkligen varit i  total kaos. Vi blundade och försökte hålla huvudet ovanför vatten ytan. Allt detta samtidigt som vi kämpade för att stå emot allt trams ute i det sociala medialivet.

Det enda vi behövde hålla fokus på. Det var och är att skydda våra barn från allt det onda. Vi höll ihop och  upprepade, “-vi måste vara starka, vara sams, hålla ihop”. VI MÅSTE UPPSKATTA LIVET VI HAR. Allt annat reder sig. 

Detta var som sagt en kortare version. Det är så mycket mer som hänt. Men ibland måste man lyfta det minst onda från allt det onda. 

Vi är långt ifrån återställda. Långt ifrån att få en ursäkt. Ännu pågår jakten på mig. Men vi vet. Vi är starka och vi har så många runt om oss. 

Hjärtligt grattis!  

Skolavslutning och allt var ännu ovisst.

Skolan

I fredags  fyllde du år.

Du fick ännu ett år. I fredags var det första dagen utan cellgift. Nu ska en tid med återbesök och ev några mindre ingrepp ha sin tid. Men du är fri från cancern. Nu ska vi berätta.Jag vill på något vis hylla det. Men vet inte riktigt hur. Men bra kommer det att bli. För jag firar inte att du fyller år. Jag firar att du får fylla år!  Och fira är exakt vad vi ska göra. Idag och många dagar till framöver. Grattis du starka modiga och envisa Robert. Har aldrig mött en person som är så öppen för exakt allt och alla med så stort hjärta. Älskar och respekterar dig mest av allt på denna jord. 

 Kramar Minette och tack för att ni läste! Berätta gärna om er, skulle uppskattas!

Lämna kommentar (23 st) Dela inlägget: