Älskade Robert, det smärtar så.

Älskade Robert!

Älskade du, det gör så fruktansvärt ont att skapa en dödsannons för dig, varför?

Så ung, så stark och så fylld med kämparglädje och livsvilja. Du är  mannen till våra barn, mannen som satte oss i första rum.

Jag vet att du är med oss och att du ser och hör. Jag följer det vi tog i hand på men det tar bara lite längre tid.

Jag lovade att inte vara rädd, men älskling jag är livrädd. Hur kan jag inte vara rädd?

Läser, jag lovar!

Jag har börjat läsa dina rader, men ännu inte orkat hela vägen. Jag fylls med värme när jag läser att du var så fylld med hopp och längtan att fortsätta med Sophiahemmet. Vi var ju liksom igång och du var så glad, förväntansfull och du tröstade oss med att allt skulle gå bra.

Du skriver mycket om din tacksamhet över all hjälp du fått för att kunna förverkliga alla behandlingar.

Dagarna innan var du fylld med hopp, men plötsligt hände något, allt vände.

Det gör så fruktansvärt ont och smärtan kommer  närmare inpå.

Saknar dig så otroligt mycket.

Jag känner  ditt andetag, din närhet och tröst, snälla rara älskade du, varför?

Barnen!

Jag känner mig otillräcklig när jag ser sorgen i deras blick. Känner en tomhet och tystnad runt oss.  Jag kan inte trösta nog mycket, jag kan inte ge alla svar men jag kan ge en varm kram, men vad mera kan jag ge?

Tårarna tar nu över och jag kan inte skriva så mycket mera.

Snälla alla ni där ute, titta på era nära och kära, ta hand om dem och er. Tiden är slut en dag och då har ni bara minnen kvar och dem räcker inte för att må bra.

Med kärlek / Minette

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Finaste läsare, pepp sorg och status

Finaste läsare!

Finaste ni jag hoppas ni mår så bra det går efter rådande Covid – 19:s  omständigheter.
2020 är för mig och många andra ett år tungt av sorg på många dess vis.
I min sorg försöker jag fylla dagarna med att andas. Hur fyller ni era dagar? 

Skör med stolthet!

Jag förlorade min älskade man för några veckor sen. Pappan till mina barn 12 och 15 år samt min äldsta dotters bonuspappa sen 5 års ålder.
Det går inte att sätta ord på den sorg och saknad jag bär.
Ni som möter på mig ser nog att jag är skör och behöver tid, väldigt lång tid. Tack gud så har jag tiden att andas och “läka” till viss del för att få landa i ro med mina minnen. Jag tillåter mig blottas och synligöras i  min sårbar och skörhet och jag tillåter mig gråta och ta varje dag som den kommer.

Läka!

Läka? vad har ordet för betydelse? Kan jag läka efter att min man avlidit eller är det mer att jag kommer acceptera för att ta ett steg framåt? Jag personligen tror inte på ordet läka eller klyschan “tiden läker alla sår”. Det är för mig rätt korkad mening.

Läker alla sår? Jag har inte ett sår som ska läka och allt blir sen bra, jag har en hjärtesorg av förlusten av min avlidne man.  Det är inget som läker och sen blir bra. Utan för mig är det en sorg som jag ska lära mig hantera och därefter leva med.

Ingen stress!

Jag har för första gången i mitt liv inte bråttom någonstans.
Jag tänker tillbaka på de tre totalt smärtsammaste år jag haft och är mitt i tankarna och sorgen så evigt tacksam.
Tacksam att jag hade äran att vara hemma och finnas där 24/7 med min älskade familj Det är få förunnat att kunna finnas med så som jag kunde.

Tack alla!

Ni är så många helt fantastiskt magiska människor som finns runt om mig.  Ni kämpar hårt för min skull och ni ger så mycket pepp, genom att lyfta mig med alla fina ord och handlingar.
Med all styrka och kärlek  ni ger, så blir jag starkare och en så mycket mera trygg mamma. Tack finaste ni!
I morgon har jag födelsedag och det kommer åter bli påmint om hur mycket jag saknar honom.
Han  med det stora H, som alltid gjorde födelsedagen så speciell.  Jag vet att han håller koll på mig och sänder styrka och ett öppet vakande falköga över mig.
Jag älskade dig då, älskar dig nu och kommer för all framtid att älska dig, mannen som fyllde mitt liv med EXAKT ALLT!
Varm kram Minette
Lämna kommentar (9 st) Dela inlägget:

Sorg, bearbeta och hitta en egen väg

Sorg och jag väljer min väg att bearbeta!

Sorg? ja den enormt och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Tyngden i mitt bröst är obeskrivbar och smärtan som är där exakt hela tiden gör så ont.

Att förlora min älskade man, så ung, så många år för tidigt, att förlora pappan till mina barn och  husse till våra älskade djur, hur ska jag kunna trösta, hur ska jag kunna se livet som livet borde vara?

Trots all smärta och sorg så ge jag inte upp, jag kommer ALDRIG tillåta mig falla så djupt att jag inte kan resa mig.

Jag har en inre extra styrka och jag vet att de 3.5 års vidriga resa  vi genomlidit kommer ses med andra ögon, men det kommer att ta tid och det tillåter jag mig.

Jag har ett löfte att följa!

Robert skrev väldigt många brev som påminner mig om våra gemensamma mål och löften.

Brev där han ber mig följa min väg att bearbeta min sorg och förlust så som jag vill och så som det passar mig.

Just nu finns inte min ork att skriva så mycket, men jag vill ändå berätta lite om att vi lever men det är inte mer.

En del av mitt sorgearbete är att fortsätta hjälpa andra!

Genom att rensa hemma, sälja av det lilla jag har så får jag en chans att hjälpa och med det må lite bättre.

På facebook har jag en grupp som heter Eskilstuna hjälper, ansök  gärna om medlemskap där och se vad jag söker för att mätta många barns magar samt samla in julklappar.

Vill du bidra genom att köpa något? Håll koll där eller här på bloggen.

Ta hand om er och följ gärna kommande inlägg om våra resor under 3.5 år. Det kommer hända mycket, jag har ju lovat min älskade man, mina döttrar och framför allt – MIG SJÄLV!

varm kram /Minette

 

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Nära, om det påverkar mina barn? psyket och mitt hjärta!

Nära mig finns en allvarlig och långvarig sjukdom!

Allt för nära för min man är sjuk i cancer .Han har varit det under en lång tid och vad är då  en “lång tid”? Är det en månad, ett år eller mängder av år? För mig är det länge nog med varje minut jag få se min man lida. En minut med smärta och sorg kan kännas som år, ett år med framsteg och hopp kan plötsligt kännas som en blinkning.Det är lätt att bli dagblind medan livet och årstiderna bara forcerar förbi.

Acceptans!

Livet är inte som det en gång var och kommer heller aldrig att bli. Allt exakt allt är förändrat och jag undrar hur ska jag kunna acceptera det. Många pratar om acceptans, många kommer med goda råd och jag är er tacksam men jag  måste ändå få vara ärlig och säga, stop! Det som är eller var bra för er kan vara rena motsatsen för mig.

Kom gärna med era upplevelser, berätta, det vill jag men bestäm inte vad jag MÅSTE göra.  Säg inte ” så här är det”  “du måste” osv.

Jag måste absolut ingenting förutom att finnas på bästa möjliga vis för min man, mina barn och husdjur. Det jag behöver är att jag måste leva för att överleva.

Förbannelse!

Cancern är som en förbannelse som aldrig når sin ände. En förbannelse där djävulens doktor spelar med oss som i rysk roulette, vi vet aldrig. Skov som funnits med oss dessa år och li ånga perioder, Robert upplevs ibland helt frisk medan nästa period vara så påverkad av smärtor på olika vis.

Påverkan på våra barn!

Vår vardag är rubbad och barnen känner sig ibland otrygga och ibland trygga. Det är svårt för våra döttrar och det måste få vara det.

Många frågar om det påverkar, vad svara jag på det?

Mina man är sjuk, mina döttrars pappa har cancer, OM det påverkar? OM vi säger så här, det rubbar hela vår vardag, det rubbar allt vi haft och har, så ja, det påverkar!

Jag tror det är viktig att vi människor tänker över våra egna funderingar och tankar. Ib¨land är tystnad bättre än massor av tomt och meningslöst prat. Ibland är just tystnad och massor av tomt och meningslöst prat värre, jag lovar ingen dag, ingen timme ingen sekund är den andre lik. Att slåss mellan hopp, förtvivlan och sorg gör mig och mina barn obalanserade, så är det bara.

Drivkraft!

jag har en inre drivkraft och när den dalar peppar Robert mig att samla kraft mod och styrka för att fortsätta driva framåt.

Robert vill se mig levande, inte liggande gråtande i fosterställning för att sen besöka honom som ett vrak. Det ger honom ingen energi utan snarare större oro.

 

“Vad är rätt för min själ, mitt psyke och mitt hjärta? Jag behöver vara stark för att hitta det som är RÄTT för mig”.

Följ gärna vår kamp  där vi delar smärta, sorg hopp förtvivlan och ändå en gnutta glädje på facebook, adda mig eller sök upp Roberts canceroperation.

Bild  nedan från en bra dag för något år sen.

Kramar Minette

 

 

Lämna kommentar (17 st) Dela inlägget:

Älskade Robert fyller 49 år…tacksam!

Älskade Robert har sin 49:e födelsedag!

Älskade du, min man, pappa till mina barn och en fantastisk bonuspappa och morfar. Du är allt en kvinna kan drömma om, en vän få finner i sitt liv och du är den absolut starkaste person jag någonsin har träffat. 

Året 2017 fick vi det hemska beskedet om din sjukdom – cancer. Året vi inte visste om du skulle fira flera födelsedagar. Idag 3  långa och jobbiga år senare har vi nått ännu en kamp i mängden, en kamp utöver det vanliga, men vi ger inte upp.

49 år!

Idag firar vi din 49:e födelsedag, men ännu större firar vi livet, vår tid tillsammans och våra nära och kära som finns runt om oss. 

Tacksam för varje dag.

 

Nu ska jag snart hämta hem dig för några timmars permission, så mysig att få pyssla om dig. 

 

Hjärtligt grattis underbara älskade man, vår pappa, svärson och morfar!

Nedan ser ni ett inlägg sen tidigare.  Skicka gärna en hälsning till Robert, hylla inte bara hans födelsedag, hylla hans styrka och vilja med livet. 

 

 

 

 

 

Tacksamhet fuck Cancer

 

Lämna kommentar (10 st) Dela inlägget:

Svensk sjukvård ett totalt fiasko

Svensk sjukvård långt ifrån bra sjukvård!

Svensk sjukvård är bäst i världen ekar det som en fråga i mitt öra? Sluta lev på gamla meriter, vi kanske var det, men ÄR det INTE längre. Svensk sjukvård, där vi kände oss trygga omhändertagna och sedda är ett minne blott i så fall. Med min familjs erfarenhet kan jag nog våga skrika högt, ATT SÅ ÄR DET INTE. Svensk sjukvård där läkare likt en pendel snabbt sveper förbi för ett utlåtande helt utan empati, moral och konsekvensanalys.

Prestige!

Min styrka att våga kritisera vården i Sverige öppet på sociala medier har givit enorm genomslagskraft och det piper ständigt i min telefon. Så många som känner igen sig i det jag skriver om, så många  människors liv som satts på spel för att just exakt SVENSK SJUKVÅRD inte är bäst i VÄRLDEN.
Jag kan inte säga att jag vet bakomliggande orsak, men jag vågar påstå att PENGAR och POLITIK är två starkt avgörande faktorer. Läkare som avgör rätten att överleva sjukdomen och maktmissbruket som tar över styr när  vården fastnar i prestige.
Denna tröttsamma, långdragna likgiltiga process inom svensk sjukvård måste för guds skull upphöra här och nu.

Det går åt fel håll!

Allt längre in i 2000 talet vi går så ser jag hur vårdinrättningen tas över av konsulter och chefer som vill få ett extra klirr i kassan genom höga löner och arvoden där besparingarna är det tydliga målet. Landet som betalar mest skatt i hela världen och potten till sjukvården är enorm, men var tar dessa pengar vägen?  Vem ska pengarna gå till? Ska sjukvården blunda för patientsäkerhet och inte använda de resurser som finns rätt? Borde inte personalantalet öka? Borde inte vårdplatserna öka och alla mellanhänder minska?  Jag vågar påstå att jag har svaret och jag svara JA på alla ovannämnda frågor?
Alla ni som skriver till mig och ber mig lyfta ALLT, exakt ALLT, var så säkra på det. Jag mixar just nu livet med att gå på mina knän överleva kampen för min man och mina barn tillsammans med att sköta hus, båt, trädgård, djur, företag och olika kamper om vård. Som sagt var så säkra, allt kommer, ge mig bara lite tid, ni vet att jag alltid andas och agerar sen.
Mängder av samtal och brev har inkommit och nedan ser ni några kommande inlägg om just det.
Några av kommande inlägg  –
– Utebliven vårdplan, kastades ihop lite snabbt helt utan allt patient eller anhörig fick delta.
 – Vägrade skriva remiss.
 – Försvårade umgänget för att familjen.
 – Chef och läkare utför psykisk misshandel mot flera familjer.
 – Professorn som döljer sitt beteende bakom sin andra titel som psykoterapeut.
– Breven från anhöriga  – alla med samma koppling – läkaren från Skåne.
Jag välkomnar och ber  ALLA er att kontakta mig och berätta om hur ni blivit hanterade just på Mälarsjukhuset, ni når mig
på minette@glenza.se eller Minette Tigerfalk Tranbärsvägen 15 633 53 Eskilstuna eller skriv ett sms 070 – 71 622 61
Självklart får ni vara anonyma men uppskattar om ni vill uppge namn.
Nu tar jag Fredag med nya tag och ser fram emot en helg där vi kan få ro, trots all vår kaos.
Följ mig Instagram och facebook / Kram Minette
Så arg!

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Tacksamhet fuck Cancer

Tacksamhet till er ALLA, ingen nämnd ingen glömd!

Tacksamhet och vi uppmärksammar alla nu när allt är så extremt tungt runt oss. Ni ska veta att vi ser er  och får energi av allt ni gör för oss.

Tårar av sorg förtvivlan, ilska, frustation och den tacksamhet vi har över varje dag vi får tillsammans. För ljuset i denna mörka tunnel, men även många tårar över att se att så många runt om oss finns med. Nära vänner, bekanta, släkt och okända personer från hela världen.

Fina ni!

Handskrivna brev, vykort, sms, samtal, fikastunder, filmstunder, båtturer, bakverk, blommor, böcker, te, kostråd, översättning , delningar, tips, råd, hjälp med våra döttrar och alla ni som köper av oss via facebook för att gynna vår insamling och alla er som skänker till vår insamling.

Ni är många som inte vet om ni törs störa, ni stör inte, ni ger oss energi av era samtal, era besök osv. Vi behöver er mer än någonsin nu, nu när livet är här.

Tyskland!

Tips om Tyskland och med allas hjälp att dela, nådde vi resultat. Inom kort kommer vi sammanställa allt i detalj, vi behöver bara se om vi kan tacka ja till en chans för Robert att överleva.

Sverige à Prestige Pengar och Politik.

Varma kramar Robert, Minette, Cassandra Leona, Paulina Razmus och Wilton.

 

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Sorgearbete pågår,så ledsen och tom

Sorgearbete pågår.

Fuck cancer

Tomhet.

Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är  påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta. 

Armband! 

Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband. 

Vad menas med sorgearbete?

Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid. 

Sorgens  4 faser. Vilka är de?

Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen

  1. Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
  2. Reaktionsfasen

    När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.

  3. Bearbetningsfasen

    I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.

  4. Nyorienteringsfasen

    Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor. 

Varm kram Minette 

Lämna kommentar (10 st) Dela inlägget:

Om jag hoppar, låt mig falla, tack alla!

Om hjärnan kokar.

Om, om inte fanns – Först vill jag börja med att tacka alla fina läsare för allt stöd, alla samtal, sms osv som kommit till mig efter inlägget i måndags. Ni är så många som visat ert stöd och äkta närhet. Råd tips och allt därtill. Jag är rörd till tårar och känslan att veta att jag har så fint nätverk gör mig varm i hjärtat. Ni är många som undrar hur jag återhämtar mig. Ni är många som ber mig se mitt “jag”. Jag lovar jag gör det. Tids nog. Men det finns inte på prio nu. Ni är många som tänker om, vad händer om osv.

Minette Tigerfalk

Så här tänker jag och gör!

Så för att ge svar på mitt “jag” så slänger jag ihop några rader till er. Jag hade tänkt att mitt liv skulle se annorlunda ut. Min blogg skulle inte handla om mig, utan  enbart mitt entreprenörskap. Allt tog en tvär vändning. Så det blir att blogga om mitt liv, min träning och sist men inte minst mitt entreprenörskap. En mix om mig med andra ord. Vad som händer framöver låter jag vara osagt. Men då det händer bra saker, jag har flyt och jag är en kämpe, så kommer något att bli nytt. Va så säkra. Mer än så säger jag inte. Ett projekt jag jobbat på länge. Ett signerat kontrakt.

Så då kommer nedan lite svar och mera inblick.

Om. Ja om ordet “om” inte fanns. Känslan när hjärnan kokar av frenetiskt tänk och tunga tankar. Övertygad om att ni läsare känner igen känslan. Eller vad säger ni?När min hjärna kokar försöker jag tänka klart. Som om det är så himla lätt.Nix! Men jag följer min mans råd,  Minette tänk logiskt. Jag dör av ilska och irritation varje gång han säger så. Eller nja, det var milt sagt, jag blir snarare galen.För kokar det, så var bara tyst. Men ändå så ler jag, för han har ju så rätt. Finns det fler som känner igen sig? Finns det fler som har så kloka partners eller är du rent av den kloka? 

Ljusning och tjusning!

Det är rätt tufft nu. Men mitt i allt elände så ser jag samtidigt ändå ljusningen och tjusningen i alla problem.  Jag är personen som ser ljuset i mörket. Men jag tänker – Om jag hoppar, så låt mig falla. För då är det dags att ligga platt. Men hoppar gör jag inte, så håll er lugna. Trot om ni vill, men mitt i all kaos är jag väldigt kreativ och många affärsidéer har samlats på hög.

Hur jag orkar?

Ni undrar hur jag orkar. Jag sa aldrig att jag orkar, men jag har inget val. Att stanna upp i negativ stress oro och sorg funkar inte. Jag vet att jag låter kall. Men jag har inget val. Jag kan inte ta in mera nu. Så jag har  lagt mycket tid om dagarna till återhämtning och reflektioner. det har varit en intressant “resa” i mitt virrvarr.  Återhämtning är för mig det som får mig att orka. Långa promenader med Loui,löprundor eller gympass stillar mig och jag är strax därefter på banan igen.  För jag är exakt där att jag inte kan annat än acceptera det som händer.  Så enkelt men ändå såsvårt, men mitt syn och tankesätt för  återhämtning.

Min egna nanny!

Men jag undrar, om du hamnar i kaos och kris, hur hanterar du det? Ni vet när exakt allt kommer samtidigt. Koas i hemmet och på jobbet. Du ska hinna vara mamma, köra barn, vara hustru, städa, tvätta, vika, handla och laga mat, möten i skolan medmera. Japp jag är min egna nanny. Hur är det för dig?Mitt liv är inte så glamouröst som många tror. Men jag ler mest och är tacksam. För oftast kör det ihop sig för att jag bara kör på. Jag vårdar mig genom många samtal med vänner. Träning och tillåta mig sjunka en stund.Jag har börjat gråta, för att jag är stark. Men jag har även börjat skratta för att det ger mig ännu mera styrka. I min stress sorg och oro, skriver jag mycket. 

Hitta lösningen!

Har du hittat lösningen? Jag tror jag gjort det. Jag har tron på att reflektioner och associationer är ett steg åt rätt håll. Tänka klart och högt, under rätt omständigheter. Jag är Tigrinna för allt som kommer i mina händer. Jag ger inte upp, men ofta varit på god väg. Men det är slut på misslyckandes nu. Det är ni fina läsare och följare som ger det där lilla extra. Utan er fanns igen mening med min blogg. 

Ps jag sitter inte fast, jag lever i det här och nu. DS

Nu tillbaka till denna fina dag, njuta i skogen, fixa tomten och timmar på hopnpop.  Nästa inlägg blir att berätta om annat skoj mitt i livet. 

Varma kramar Minette. 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Cancer är en outhärdlig prövning!

Cancer, sorg och tårar.

Cancer. Under lång tid har jag,min familj  och vår omgivning  levt under prövning. Inte nog med att Robert blev sjuk, det kom till oss annat om ännu mera sjukt. Men det kommer lite längre fram. För allt som kommit inpå, kan ingen ABSOLUT ingen förtjäna. ( Jo en pedofil, våldtäktsman eller mördare.) Men aldrig någon annan i denna värld. Det ena är vidrigare än det andra. Men det är inget som gör så ont som det hemska beskedet om att min älskade man drabbats av den vidriga sjukdom, cancer. Det finns bara en sak att sätta fokus på nu. Att stå fast och göra allt för att han ska få sin tid för att bli frisk och återhämta sig, och där är vi nu.

Ni som känner Robert vet ju alla vilken kämpe han är. Trots sina cytostatikabehandlingar, låga immunförsvar och extrema trötthet var och är han alltid optimistisk. Han gör och gjorde alltid det bästa av situationen. För honom är det en självklarhet att fortsätta jobba, träna och driva rollen som handbollstränare för flickor – 08 i GUIF Eskilstuna, sköta huset och ta hand om oss i familjen.

Inte en dag utan oro!

Jag minns och kommer alltid att minnas dagen beskedet kom. Det gjorde ont då.Men det är inget av smärtan som vuxit sig inpå. Trodde väl aldrig att det fanns så mycket tårar, så mycket ilska och rädsla i en och samma kropp. Jag blev inte rädd, utan jag blev och förblir livrädd. Det har inte gått en dag utan oro, rädsla och sorg. Sorg att vara närstående helt utan makt att styra bort cancern. Det gör mig så ont att se honom drabbas. 

Det känns så sjukt overkligt än i dag.

Om jag lyckas sova, så vaknar  jag med ett ryck. Hoppas alltid att det är en mardröm. Men till min stora sorg, nej det är på riktigt. Jag gråter allt som oftast. Men håller det mest för mig själv. Utåt ler jag, för det är vad omvärlden förväntar sig. För många orkar inte ta till sig. Jag undrar ofta, varför?

Dagen och beskedet!

 Första dagarna var hemska och overkliga. Rent av vidriga och lite som det är än idag. Minns rädslan att berätta för våra barn, våra anhöriga och nära vänner. I höstas fick vi andrum. Men andrummet var kort. Vi är där nu igen och det gör åter igen så ont. Att leva med denna oro skräck och sorg är obeskrivbar. Ett liv utan Robert är ett liv utan mening. Men jag vet, jag måste vara stark, mina barn och barnbarn behöver mig. Men helt ärligt, jag är trött på att vara stark. Jag vill få chansen att vara svag, bryta ihop och bli omfamnad. Det har varit och är på tok för mycket. När behandlingen var över föll jag totalt. Det var nog lite som att jag höll andan tills dess. 

Starka ord!

Att svära är för mig ett tecken på bristande ordförråd. Men när det gäller F..K CANCER så är det  varken bristande ordförråd,fult, illa eller starkt nog. Det finns inga ord i världen som kan förklara hur mycket jag avskyr denna hemska sjukdom. Att hata är starkt, men det är exakt vad jag gör. Allt för  många har drabbats och kommer att drabbas.

Många varför?

Varför har forskningen inte kommit längre? Varför finns inget 100 % botmedel? Det är många tankar som snurrar och jag läser på många sidor. Vissa svar skrämmer mig. Men det är nästa kapitel. 

Minette Tigerfalk

F..k cancer! 

 F..K CANCER är inte starkt nog. All min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd.Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskar jag kunde ge av allt mitt immunförsvar.Ge min styrka och kraft. Ge all min energi. Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk.Men till sak är att jag är helt slut. Totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg, jag är så besviken på mig själv. Jag vill stå intill och vara stark. Jag vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar. Men jag orkar inte alltid. Och det gör mig så arg. Jag känner skuld för att kraften inte finns. Det är svårt för mig att få ordning på mina minnen runt allt.Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.

Irritation!

Irritationen, ilskan och misstänksamheten ökade hos mig när jag inte kände igen honom längre. Förändringen blev total. Jag sörjde inte bara cancern jag sörjde även saknaden av min Robert och allt runt om. I huvudet var det kaos och jag har inte alltid varit så bra stöd. Kanske blir det så? Jag har ingen aning. I sorger blir det konflikter. Så mycket jag inte var och är van att hantera. Jag minns hur ledsen och trött jag varit på att alltid bara se hans behov, men vilket samtidigt var så självklart. Jag och flickorna pratade mycket och tillsammans satte vi några små planer på hur vi skulle hjälpas åt när vi kände oss ledsna, arga eller totalt förvirrade. Det har hjälpt oss att se på allt med andra ögon. 

Idag har jag mera kunskap!

idag har jag skaffat mig mycket mera kunskap så nu kan jag möta det bättre. Att “fatigue” är vanligt hade jag ingen aning om. Stödet för oss anhöriga var och är under all kritik. Även där fick jag leta runt för att få hjälp. 

Robert är den mest omtänksamma, snällaste överlevare och vinnare jag någonsin mött. Det vet jag och många fler. Jag tittar på honom med andra ögon och jag ser så mycket mera som jag inte alls reflekterar över innan.  Så mycket som tagits för givet.Att vara närstående är en sorg i sorgen.  Så många tankar och frågor som dyker upp. Inget är längre självklart och allt känns overkligt. Antal år framför oss kommer vara både upp och ner. Många olika känslor och rädslor att möta och bearbeta.

Den första återkontrollen blev ännu ett nedslag. Men tillsammans ska vi kämpa. Vi ska komma i mål och vi ska vinna kampen. Var så säker!

Till er nära.

Vi  har behövt er och behöver er och ni är underbara i ert stöd. All tid, engagemang, samtal ni ger, det är så betydelsefullt. Ni är som sagt många runt om. Men några jag speciellt vill tacka är Ellinor och Daniel Kalinic. Mats och Malena Brostedt. Margareta Hedin, Lina Ivarsson och Jessika Berghult. Hos er har jag kunnat  falla totalt. Ni får mig att se klart och att resa mig igen. Ni får mig och mina barn att orka kämpa. Ni ser igenom mig och mina leenden. Det finns ingen tid på dygnet som ni stänger era dörrar. Från mitt hjärta, TACK! 

Nu tar jag resten av denna måndag till att ladda energier, se framåt och le på riktigt! Ta väl hand om er. Ta inte livet för givet. Plötsligt kommer ni förstå vad jag menar. Dagen D, kommer till oss alla på något vis. Det är då allt vi stört oss på kommer bli en tystnad och saknad. Det är då vi inser att vi inte visste bättre än att gnälla och skapa konflikter. Tänk inte så långt framåt, ni kanske aldrig kommer dit. Tänk här och nu!

Robert, jag älskar dig, här, nu och för alltid! 

Kram din Minette 

 

 

 

Lämna kommentar (20 st) Dela inlägget: