Ett brev adresserat till mig!
Ett brev som stärker mig och hoppet, jag är rörd till tårar. Min styrka, livsglädje och mitt jag hjälper många andra i sin sorg.
Efter överenskommelse med Robert valde jag att gå ut offentligt om vår kamp. Jag valde att blotta exakt allt både bra dagar och mindre bra dagar. Jag skrev när tiden och orken fanns men i slutskedet blev det mer sällan. För oss var det en del av processen att delge er vår kamp om överlevnad för att nå fram till andra. Jag blottade oss ända in själen och idag är jag stolt, eller rent av väldigt stolt.
Jag kommer aldrig sluta vara tacksam!
I vår relation har livet och glädjen alltid stått närmare än sorgen. Vi har alltid varit tacksamma, ja tacksamma för det stora hela och inte för det lilla som många säger. När livet är skört är inget litet och tacksamheten för livet är aldrig så stort som då.
När jag vaknar på morgon så ser jag en av de alla bilder som togs på vårt bröllop och som vanligt alltid fulla av bus. Det skär i bröstet och hjärtat smärtar. Ansikte fylls med tårar men jag reser mig alltid upp. Jag torkar kinden torr och påminner mig varje morgon om alla fina år vi fick uppleva och allt vi byggt upp. Jag kan inte fundera på åren vi inte får, men jag kan vara evigt tacksam för alla år vi fått.
För mig är det viktigt att inte jaga livet, människan eller lyckan. För mig är det viktig att vara mitt i livet, vara människa och lycklig.
Det kom ett meddelande och allt svartna!
Det plingar till i messenger och jag fullkomligt tappar andan när jag öppnar upp. Jag går in på Peters ( som han heter) profil och det svartnar. Allt exakt allt är som en spegelbild av mig och Robert. Jag viker ner bildskärmen börjar skaka och sitter tyst en bra stund sen samlar jag mig mod och läser alla rader om och om igen, tittar alla hans inlägg och känner samhörighet.
Jag tittar in på Lottas facebook och sänder henne styrka tankar och mod, hon speglar energi och livsglädje. Det är fint att se och än finare att läsa Peters fina ord om Lotta. Åter kommer tårar.
Resan här är över!
Min mans resa är över, Peter med sin familj är mitt i den och det knyter sig i magen och det går inte att hålla tillbaka tårarna.
Jag blir så fruktansvärt arg och för mig får det får inte vara så här, varför? Jag blir rädd eller rent av livrädd. Huvudet sätter fart och jag känner att jag vill göra något, men vad? Känner du Peter? Skriv till mig, vad behöver dem, för alla i denna kamp behöver alla runt om, jag vet. Jag gick på mina knän, att äta, städa, jobba eller vad som fanns liksom inte. Det var pannben så ända in i kaklet, men jag tillät mig ändå leva.
Jag kommer absolut inte säga att jag vet hur familjen har det, men jag kan säga att jag vet att dem har det riktigt kämpigt just nu och vi runt om behövs.
Alla ni som läser, hjälp mig peppa Peter, Lotta och dottern genom att skicka era stöttande tankar i text här nedan. så ska jag förmedla alla till famlijen.
Nedan bilder på Peter, allt är så likt min älskade man.
Två av Peters brev !
1 – “Jag går förhoppningsvis mot slutet av allt .Kan se likheterna med Robert livet har verkligen varit en Berg & dalbana .Från fullt frisk till en liten fågelunge .Jag har krigat som en galning med över 100 dagar på sjukhuset & massor av komplikationer sövd massor av gånger ,hopp & Gråt .Hade sådana smärtor satt dom opererade in ryggmärgsbedövning i ryggen som pumpade hela tiden spände fast armar & ben så att jag skulle ligga still 2 rör i stjärten & ett i skinkan för att dränera mig hela tiden ,då jag fick inre blödningar .Jag hade en tumör som blev 4 & dom är nu borta men jag lider av så mycket skador efter den tuffa strålningen ,men framför allt efter alla operationer .Så mycket Gråt & ilska .Nu tar dom bort tarmarna då dom inte läker efter operationerna & jag får en tjocktarms stomi & hoppas nu att jag kan gå vidare & få se livet lite ljusare ,har inte sovit en natt de sista 11/2 åren & blöder konstant i bak .Du fick mig verkligen att tänka på mina anhöriga .När man krigar för livet så glömmer man dom anhörigas lidande ,Tack att du delade med dig detta ,det ger mig en annan syn på Cancern för man är så focuserad att bara få leva . Ha En Fin Dag & Tack för dina inlägg om Robert som verkligen berör mig till tårar. Cancer är ett Helvete för alla “
Tack!
Ni är så otroligt många fina människor där ute. Många mitt i sorgen av anhörigs bortgång och många mitt i en kamp. Alla ni som skriver till mig, jag finner inte ord av tacksamhet för ni ger mig energi glädje och en kvittens på att mina inlägg är till hjälp.
Fina läsare, vill du berätta om din resa? vill du ha hjälp med att synliggöra din kamp för ökade chanser att hitta andra möjligheter till att få hjälp?
Skriv gärna till mig och berätta o mer kamp. Jag kan inte garantera att alla historier kommer ut, men jag ska göra mitt bästa för att dela er berättelse och försöka ge er trådar för möjligheter.
Med en tår på kinden avslutar jag med att säga – lev, fyll rummet med skratt och var tacksam för det stora hela. ‘
Varm Kram Minette