Ett brev, en sorg och fuck cancer

Ett brev adresserat till mig!

Ett brev som stärker mig och hoppet, jag är rörd  till tårar. Min styrka, livsglädje och mitt jag hjälper många andra i sin sorg.

Efter överenskommelse med Robert valde jag att gå ut offentligt om vår kamp. Jag valde att blotta exakt allt både bra dagar och mindre bra dagar. Jag skrev när tiden och orken fanns men i slutskedet blev det mer sällan. För oss var det en del av processen att delge er vår kamp om överlevnad  för att nå fram till andra. Jag blottade oss ända in själen och idag är jag stolt, eller rent av väldigt stolt.

Jag kommer aldrig sluta vara tacksam!

I vår relation har livet och glädjen alltid stått närmare än sorgen. Vi har alltid varit tacksamma, ja tacksamma för det stora hela och inte för det lilla som många säger.  När livet är skört är inget litet och tacksamheten för livet är aldrig så stort som då.

När jag vaknar på morgon så ser jag en av de alla bilder som togs på vårt bröllop och som vanligt alltid fulla av bus. Det skär i bröstet och hjärtat smärtar. Ansikte fylls med tårar men jag reser mig  alltid upp. Jag torkar kinden torr och påminner mig varje morgon om alla fina år vi fick uppleva och allt vi byggt upp. Jag kan inte fundera  på åren vi inte får, men jag kan vara evigt tacksam för alla år vi fått.

För mig är det viktigt att inte jaga livet, människan eller lyckan. För mig är det viktig att vara mitt i livet, vara människa och lycklig.

 

Det kom ett meddelande och allt svartna!

Det plingar till i messenger och jag fullkomligt tappar andan när jag öppnar upp. Jag går in på Peters ( som han heter) profil och det svartnar. Allt exakt allt är som en spegelbild av mig och Robert. Jag viker ner bildskärmen börjar skaka och sitter tyst en bra stund sen samlar jag mig mod och läser alla rader om och om igen, tittar alla hans inlägg och känner samhörighet.

Jag tittar in på Lottas facebook  och sänder henne styrka tankar och mod, hon speglar energi och livsglädje. Det är fint att se och än finare att läsa Peters fina ord om Lotta. Åter kommer tårar.

Resan här är över!

Min mans resa är över, Peter med sin familj är mitt i den och det knyter sig i magen och det går inte att hålla tillbaka tårarna.

Jag blir så fruktansvärt arg och för mig får det får inte vara så här, varför? Jag blir rädd eller rent av livrädd. Huvudet sätter fart och jag känner att jag vill göra något, men vad? Känner du Peter? Skriv till mig, vad behöver dem, för alla i denna kamp behöver alla runt om, jag vet.  Jag gick på mina knän, att äta, städa, jobba eller vad som fanns liksom inte. Det var pannben så ända in i kaklet, men jag tillät mig ändå leva.

Jag kommer absolut inte säga att jag vet hur familjen har det, men jag kan säga att jag vet att dem har det riktigt kämpigt just nu och vi runt om behövs.

Alla ni som läser, hjälp mig peppa Peter, Lotta och dottern genom att skicka era stöttande tankar i text här nedan. så ska jag förmedla alla till famlijen.

Nedan bilder på Peter, allt är så likt min älskade man.

 

 Två av Peters brev !

1 – “Jag går förhoppningsvis mot slutet av allt .Kan se likheterna med Robert livet har verkligen varit en Berg & dalbana .Från fullt frisk till en liten fågelunge .Jag har krigat som en galning med över 100 dagar på sjukhuset & massor av komplikationer sövd massor av gånger ,hopp & Gråt .Hade sådana smärtor satt dom opererade in ryggmärgsbedövning i ryggen som pumpade hela tiden spände fast armar & ben så att jag skulle ligga still 2 rör i stjärten & ett i skinkan för att dränera mig hela tiden ,då jag fick inre blödningar .Jag hade en tumör som blev 4 & dom är nu borta men jag lider av så mycket skador efter den tuffa strålningen ,men framför allt efter alla operationer .Så mycket Gråt & ilska .Nu tar dom bort tarmarna då dom inte läker efter operationerna & jag får en tjocktarms stomi & hoppas nu att jag kan gå vidare & få se livet lite ljusare ,har inte sovit en natt de sista 11/2 åren & blöder konstant i bak .Du fick mig verkligen att tänka på mina anhöriga .När man krigar för livet så glömmer man dom anhörigas lidande ,Tack att du delade med dig detta ,det ger mig en annan syn på Cancern för man är så focuserad att bara få leva . Ha En Fin Dag & Tack för dina inlägg om Robert som verkligen berör mig till tårar. Cancer är ett Helvete för alla ❤️

 

2 – “Så har det varit för mig oxå ,jag har kämpat som en galning ,jag ville leva ingenting annat fanns .fast det var kritiskt många gånger ,tänker på det du skrev om Robert att han plötsligt längtade efter nybakat bröd …precis så var det för mig läkarna sa att du inte äter så dör du du måste försöka & en morgon när jag vaknade upp i all morfin som pumpade i ryggen på mig längtade jag efter kanelbullar … Jag har tagit mig igenom krisen & samtliga 4 tumörer är borta men resan har varit hemsk .Jag låg på sjukhuset när jag såg din vädjan om hjälp ,vet inte hur jag såg det tror det var någon som hade delat ditt inlägg .jag låg då precis som Robert & kämpade .Idag har jag flera skador efter all strålning & alla tuffa behandlingar efter cellgifterna ,men framför allt efter alla operationer som har förstört mycket nervtrådar osv .jag får gå på toaletten 25-30 gånger om dygnet jag har inte sovit en natt på 1 år ,blöder i bak då jag inte läker & nu måste du sluta att kämpa säger läkarna ,så nu blir det operation den 8 Mars & man tar bort en del av tarmarna & jag får en tjocktarmsstomi & hoppas kunna få bättre livskvalité . Det som fångade mig var jag har varit så envis & bara kört & nu när jag börjar landa i all sorg ,vi var 7 st som låg på avdelningen & 4 är döda nu ,på nätterna gick larmen typ 04.00 började någon skrika ,det var hjärtstopp hon orkade inte osv .jag bara låg & skakade vad händer ,paniken kom gråten ropade efter mera morgon osv …Jag nu oxå förstå vad dom närmaste har gått igenom via dina inlägg & förstå vad dom närmaste går igenom ,hopp & förtvivlan & gråt ..Det kom nu då jag har bara fokuserat på att överleva .Jag gråter ofta över allt ,livet är verkligen ingen enkel resa . Var rädd om dig & Barnen & Tack för att du öppnade upp mig ❤️

Tack!

Ni är så otroligt många fina människor där ute. Många mitt i sorgen av anhörigs bortgång  och många mitt i en kamp. Alla ni som skriver till mig, jag finner inte ord av tacksamhet för ni ger mig energi glädje och en kvittens på att mina inlägg är till hjälp.

Fina läsare, vill du berätta om din resa? vill du ha hjälp med att synliggöra din kamp för ökade chanser att hitta andra möjligheter till att få hjälp?

Skriv gärna till mig och berätta o mer kamp. Jag kan inte garantera att alla historier kommer ut, men jag ska göra mitt bästa för att dela er berättelse och försöka ge er trådar för möjligheter.

Med en tår på kinden avslutar jag med att säga – lev, fyll rummet med skratt och var tacksam för det stora hela. ‘

Varm Kram  Minette

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Älskade Robert, det smärtar så.

Älskade Robert!

Älskade du, det gör så fruktansvärt ont att skapa en dödsannons för dig, varför?

Så ung, så stark och så fylld med kämparglädje och livsvilja. Du är  mannen till våra barn, mannen som satte oss i första rum.

Jag vet att du är med oss och att du ser och hör. Jag följer det vi tog i hand på men det tar bara lite längre tid.

Jag lovade att inte vara rädd, men älskling jag är livrädd. Hur kan jag inte vara rädd?

Läser, jag lovar!

Jag har börjat läsa dina rader, men ännu inte orkat hela vägen. Jag fylls med värme när jag läser att du var så fylld med hopp och längtan att fortsätta med Sophiahemmet. Vi var ju liksom igång och du var så glad, förväntansfull och du tröstade oss med att allt skulle gå bra.

Du skriver mycket om din tacksamhet över all hjälp du fått för att kunna förverkliga alla behandlingar.

Dagarna innan var du fylld med hopp, men plötsligt hände något, allt vände.

Det gör så fruktansvärt ont och smärtan kommer  närmare inpå.

Saknar dig så otroligt mycket.

Jag känner  ditt andetag, din närhet och tröst, snälla rara älskade du, varför?

Barnen!

Jag känner mig otillräcklig när jag ser sorgen i deras blick. Känner en tomhet och tystnad runt oss.  Jag kan inte trösta nog mycket, jag kan inte ge alla svar men jag kan ge en varm kram, men vad mera kan jag ge?

Tårarna tar nu över och jag kan inte skriva så mycket mera.

Snälla alla ni där ute, titta på era nära och kära, ta hand om dem och er. Tiden är slut en dag och då har ni bara minnen kvar och dem räcker inte för att må bra.

Med kärlek / Minette

 

 

 

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget: