Det sägs att man inte får hata men jag HATAR faktiskt!
Hatar? Idag är det fyra år sedan min man och mina flickors älskade pappa sa farväl till oss. En dag som gav minnen som aldrig kan suddas bort och heller inte ska.
Det är åter en dag att bli påmind om hans bortgång och att jag faktiskt verkligen hatar cancer. Cancern som tog våran Robert ifrån oss och över upptäckten av vad som skulle komma därefter.
Att förlora sin man och pappan till sina barn och se sorgen i hans ögon med följande rader är smärtsamma.
Minette, jag kommer inte få se mina barn växa upp. Kommer inte kunna stå stark och stötta i deras med och motgång. Minette, jag får sådan ångest av att ligga här och veta att dem kommer ha en saknad av mig vid examen, idrott, vänner och val av pojkvänner.
Tårarna på hans kind som jag inte kunde torka bort och ångesten i hans ögon som jag inte kunde hjälpa honom bearbeta finns med mig resten av mitt liv. Förstår ni att jag verkligen hatar att jag inte kunde göra något?
Vet ni?
Jag verkligen HATAR honom för att han lämnade oss, jag verkligen HATAR att HATA just exakt det!
Sägs att man inte ska hata men jo vi får hata och det får alla. INTE F – N kan jag älska, gilla eller typ acceptera att han är död? Jag på riktigt hatar det punkt och J-A STOP! Överallt bli vi påminda om att våga visa känslor, är inte hat en känsla?
Tomma fraser!
Det provocerar mig när jag får kommentarer som inte passar mig och ni som drabbats av lika som oss vet.
Exakt dem där fraserna folk säger för att ” bara ha” något att säga. Orkar inte ens gå in på vad för allt är så sjukt ofattbart för mig men kanske inte för andra för det är så det är. Vi möter och mäter sorgen, döden och tiden efter helt olika och det sägs att det inte finns något rätt eller fel. Vilket jag nästintill kan hålla med om men inte alltid.
Något jag vill att vi alla ska tänka på när någon drabbas av trauma, sorg, utsatthet eller döden är –
Säg ALDRIG jag finns “här” eller “hör” bara av dig om du behöver något. Att finnas ” HÄR” är inte detsamma som att finnas “DÄR” likväl att be någon som ska hantera trauma, sorg eller utsatthet att höra av sig om det behövs är likväl som att säga adjö.
När du ligger gråtande i fosterställning oavsett vad som drabbat dig orkar du inte fundera på vilka som sagt ” jag finns här eller bara hör av dig om det är något”. Du ligger kvar gråtande i ensamheten men blir starkare för varje gång för att du är just ensam. Du blir starkare mot världen och sakta reser du dig och mycket inom dig ändrar sig.
Jag lever och jag mår bra, det är nog bland det första många behöver förstå!
Så är det och så tänker jag att det ska förbli, för sorgen, förlusten, saknaden och ilskan är en del av livet.
Livet som präglat mig till den jag är det livet som visat vad och vilka som är det som ska prioriteras.
Nu fortsätter jag tillsammans med min familj att se framåt och ler på riktigt!
Med ovan rubrik ber jag dig att ta fram ditt bästa jag och ta din nära i handen för att gå en promenad rakt in i ert hem, inte liv!
För hemmet står kvar men det gör inte livet. Lägg handen mot väggen och varken flytta eller släpp taget för nu börjar en vandring som allt för få människor gör. Visst har ni redan fnissat och känt lite löjlighetsfaktor av bara tanken att gå hand i hand och smeka väggarna?
Gå från rum till rum och se allt ni byggt upp utan att släppa taget om väggen. Stanna upp för att reflektera över tavlan, målningen, soffan eller rent av den trasiga tröskeln. Den som ni så länge stört er på men aldrig gjort något åt. Ni pekar säkert på något med fraser som ” men titta där…”
Fortsätt att gå men släpp inte taget. Plötsligt står ni intill ett fönster eller en dörr och undrar vad vandringen går ut på och vad gör ni då, flyttar ni handen så ni når väggen igen? Jag vill nog tro att ni inte ens gör denna vandring för de känns lite barnsligt och ” vad har hon hittat på nu” men jag lovar er att svaret jag ger när ni gjort det kommer få er att verkligen komma till insikt, så snälla ta er nära och gå på en promenad och smek väggarna.
Detta skrev jag då!
“F..K CANCER är inte starkt nog och min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd. Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskade jag kunde påverkat till en annan utväg men cancern går sällan att rå på.”
Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk. Men till sak är att jag är helt slut jag är totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg och besviken på mig själv för jag vill stå intill och vara stark. Vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar men jag orkar inte alltid och det gör mig så arg. Känner skuld för att kraften inte finns hos mig glömmer då det är svårt för att få ordning på mina minnen runt allt. Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.
Idag är vi en annan slags familj, starkare modigare och fyllda med så mycket kärlek till livet!
Ge mig styrka och kraft att fortsätta kämpa för mina barn och deras framtid. Mer regel än undantag är jag totalt utmattad fylld med smärta. Smärta över att inte kunna ge barnen deras högsta önskan, sin pappa. Smärtan i min kropp för att jag behöver arbeta exakt hela tiden för att behålla och bygga deras trygga borg och framtid. Förut var vi den där familjen som var totalt komplett, du vet mamma, pappa, villa, hund, katt och volvo.
Nu är vi en annan slags familj, skörare men vi är en otroligt stark och modig familj med extremt mycket tacksamhet och vilja att stå upp för familjen.
Jag ber för allt!
Alltid älskad och saknad “tillsammans blir vi starkare” 20201030
