Får jag vara glad, leva och skapa?

Får jag vara glad, le och kämpa?

Får jag det? Jag är överens med mig själv och ja det får jag. Jag ser och hör dock funderingar kring detta. Jag väljer att stänga av och hålla fokus på mig, min familj, vännerna och mitt entreprenörskap. Allt detta tillsammans ger mig en fin balans i min vardag.

Varför ska jag inte le, när jag föddes leende, varför ska jag inte leva, när jag föddes för att leva?

Vi är mitt i livet och kämpar hårt för att ta livet framåt. Vi tittar mycket bakåt för att minnas och lära men vi siktar alltid framåt.
Kvällar och helger gör ofta att sorgen och ensamheten gör sig påmind. Det är tufft och kommer att så vara.

Min vardag!

 – Min dagliga kamp är att ta hand om flickornas sorg, saknad, skolor, läxor, fritid och träning.  Företag som ska avvecklas och företag som ska utvecklas.  Samt vårda befintliga företag och kunder.
 – Tvätt, städning, trädgård, bilar, disk, matlagning, husdjur, bädda sängar och handla.
 – Hemma i huset sliter jag hårt för att hålla tre stora byggprojekt som måste färdigställas. Dagliga möten, körschema för att undvika krockar, färgval, val av interiör, klinkers, golvvärme, dörrar och fuktspärrar, allt exakt allt ska projekteras.  Turen är väl att jag inte är rädd för att lära, utan kämpar på och ger mig en varm klapp på axeln mellan varven, för det är jag värd.
Mitt i allt detta ska jag hinna ta hand om mig och det går väl så där.  Genom att bada, skratta, och umgås med vänner kommer jag ändå en bit på vägen. Jag hinner dock inte träna och har nog heller inte varit stark nog för det men nu vill jag verkligen igång.
 Moralkompassen verkar har dragit på corona läger och  jag känner en viss frustation.

När jag är som starkast!

När jag ler och  visar livsglädje så kommer just det jag INTE vill höra – vad skönt att du släppt och gått vidare! Släppt och gått vidare?  jag lever, skrattar, busar så mycket jag bara kan men släppt?
Snabbt kommer en våg av dåligt samvete och mina tankar  leder till frågor som  – får jag inte vara glad? Får jag inte leva?
Vi tänker alla väldigt olika det möter jag med respekt men möt även mitt liv med respekt.  Jag lever ler och har livsglädje men jag har även en stor sorg.

Det finns en kvinna jag beundrar  – MIG SJÄLV!

Jag är oerhört stolt över hur jag valt att tillsammans med mina barn gå den väg vi  vill i vår sorg. En väg vi var eniga om med Robert och en väg som vi känner gör oss gladare.
Jag har haft ett gäng motgångar men känner mig ändå trygg. Jag är grundtrygg och då blir allt så mycket lättare.

Robert sa till mig!

” Älskling, ingen fosterställning i evigheter, jag ger dig två veckor men sen ska du upp. Att inta fosterställning hjälper ingen, du får inte mig tillbaka, du hjälper inte barnen och du hjälper inte dig själv, så lev älskling lev.”
Jag minns hur arg jag var exakt då men i dag är jag glad för att han sa just dessa rader. Det har hjälpt mig när stunderna kommit. Stunder där livet känts meningslöst och stunderna där smärtan av saknad är obeskrivbar.

 Det händer att jag är arg, väldigt arg.

Arg på allt och inget vilket inte är konstigt.  Ilskan går tack och lov snabbt över, för jag orkar inte lägga mina krafter och energier på ilska, jag ler i stället och världen ler mot mig.
Saknar mitt driv och min moralkompass, för jag vet att träning ger inre styrka. Ge mig stöttning och pepp för  jag behöver det mer än någonsin.

Varm kram Minette

 

Minette Tigerfalk

Får ofta råd i att inte titta bakåt. Jag knorrar och svarar, jo titta bakåt med sikta framåt!
Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget: