Nära, om det påverkar mina barn? psyket och mitt hjärta!

Nära mig finns en allvarlig och långvarig sjukdom!

Allt för nära för min man är sjuk i cancer .Han har varit det under en lång tid och vad är då  en “lång tid”? Är det en månad, ett år eller mängder av år? För mig är det länge nog med varje minut jag få se min man lida. En minut med smärta och sorg kan kännas som år, ett år med framsteg och hopp kan plötsligt kännas som en blinkning.Det är lätt att bli dagblind medan livet och årstiderna bara forcerar förbi.

Acceptans!

Livet är inte som det en gång var och kommer heller aldrig att bli. Allt exakt allt är förändrat och jag undrar hur ska jag kunna acceptera det. Många pratar om acceptans, många kommer med goda råd och jag är er tacksam men jag  måste ändå få vara ärlig och säga, stop! Det som är eller var bra för er kan vara rena motsatsen för mig.

Kom gärna med era upplevelser, berätta, det vill jag men bestäm inte vad jag MÅSTE göra.  Säg inte ” så här är det”  “du måste” osv.

Jag måste absolut ingenting förutom att finnas på bästa möjliga vis för min man, mina barn och husdjur. Det jag behöver är att jag måste leva för att överleva.

Förbannelse!

Cancern är som en förbannelse som aldrig når sin ände. En förbannelse där djävulens doktor spelar med oss som i rysk roulette, vi vet aldrig. Skov som funnits med oss dessa år och li ånga perioder, Robert upplevs ibland helt frisk medan nästa period vara så påverkad av smärtor på olika vis.

Påverkan på våra barn!

Vår vardag är rubbad och barnen känner sig ibland otrygga och ibland trygga. Det är svårt för våra döttrar och det måste få vara det.

Många frågar om det påverkar, vad svara jag på det?

Mina man är sjuk, mina döttrars pappa har cancer, OM det påverkar? OM vi säger så här, det rubbar hela vår vardag, det rubbar allt vi haft och har, så ja, det påverkar!

Jag tror det är viktig att vi människor tänker över våra egna funderingar och tankar. Ib¨land är tystnad bättre än massor av tomt och meningslöst prat. Ibland är just tystnad och massor av tomt och meningslöst prat värre, jag lovar ingen dag, ingen timme ingen sekund är den andre lik. Att slåss mellan hopp, förtvivlan och sorg gör mig och mina barn obalanserade, så är det bara.

Drivkraft!

jag har en inre drivkraft och när den dalar peppar Robert mig att samla kraft mod och styrka för att fortsätta driva framåt.

Robert vill se mig levande, inte liggande gråtande i fosterställning för att sen besöka honom som ett vrak. Det ger honom ingen energi utan snarare större oro.

 

“Vad är rätt för min själ, mitt psyke och mitt hjärta? Jag behöver vara stark för att hitta det som är RÄTT för mig”.

Följ gärna vår kamp  där vi delar smärta, sorg hopp förtvivlan och ändå en gnutta glädje på facebook, adda mig eller sök upp Roberts canceroperation.

Bild  nedan från en bra dag för något år sen.

Kramar Minette

 

 

 

17 kommentarer

  1. Du och Robert finns i mina tankar. Jag håller tummarna, tår, och hoppas på tillfrisknande. Störst av allt är kärleken. Den övervinner allt. ❤️

  2. Tänker på er varje dag. Behöver du ett break så finns jag här. Vi kan ta en fika o bara prata om vad du vill eller bara vara.
    Kram Ann-charlotte ❤️ ❤️

  3. Mitt hjärta gråter för Robert och för dej och barnen,finns inga ord som kan ta bort den smärta eller sorg ni går igenom nu..kramar❣️❣️

  4. Vad kan man säga mer finner inga ord vad ni går igenom ,all kärlek till er ni är riktiga kämpar ❤️Man heter inte TIGERFALK för intet ❤️❤️❤️Kram på er

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *